Mémorandum sur Moritz Moszkowski

Aperçu

Moritz Moszkowski (1854-1925) était un pianiste et compositeur allemand d’origine polonaise, surtout célèbre pour ses œuvres pour piano qui combinent virtuosité et mélodie captivante. Bien que relativement méconnu aujourd’hui, Moszkowski jouissait d’une grande popularité à son époque, et ses œuvres étaient fréquemment interprétées par les pianistes. Son style musical reste ancré dans le romantisme tardif, caractérisé par une écriture pianistique brillante, élégante et souvent exigeante techniquement.

Voici un aperçu de sa musique et de son influence :

Œuvres pour piano – Moszkowski a composé de nombreuses pièces pour piano, parmi lesquelles ses Études de virtuosité, Études op. 72, et la Valse op. 34, n°1 (connue pour son caractère léger et brillant). Ces pièces sont souvent techniquement exigeantes, conçues pour des pianistes de haut niveau.

Sens de la mélodie – Bien que sa musique ne soit pas révolutionnaire du point de vue harmonique, Moszkowski est réputé pour ses mélodies charmantes et mémorables. Sa musique évoque souvent une atmosphère élégante et brillante, typique de la fin du romantisme.

Orchestre et musique de chambre – Bien qu’il soit surtout connu pour ses œuvres pour piano, Moszkowski a également composé des œuvres pour orchestre, notamment sa Suite d’orchestre op. 39, ainsi que de la musique de chambre, comme son Quintette avec piano en mi majeur, op. 3. Ces œuvres montrent son talent pour la couleur orchestrale et sa compréhension de la forme musicale.

Pédagogie – Moszkowski était un pédagogue respecté et a formé de nombreux élèves. Ses pièces d’étude pour piano sont encore aujourd’hui utilisées pour développer la technique des pianistes en raison de leur efficacité pédagogique et de leur attrait musical.

Influence – Sa musique a influencé plusieurs pianistes et compositeurs du début du XXe siècle, bien que son style ait été éclipsé par des courants modernistes. Ses œuvres demeurent toutefois appréciées pour leur charme mélodique et leur brillant, et sont souvent jouées par des pianistes qui recherchent des pièces romantiques de virtuosité.

Moszkowski est donc une figure intéressante du romantisme finissant : il allie dans ses œuvres une virtuosité pianistique typique de l’époque à une clarté mélodique et harmonique accessible.

Moritz Moszkowski est principalement associé au romantisme tardif. Sa musique reflète les caractéristiques du romantisme par son lyrisme, sa virtuosité pianistique, et ses mélodies expressives. Il a composé dans un style harmonique et mélodique qui s’inscrit dans la continuité des compositeurs romantiques, comme Frédéric Chopin et Franz Liszt.

Bien qu’il soit contemporain de mouvements comme l’impressionnisme et le modernisme, il n’a pas intégré les innovations harmoniques et formelles de ces styles dans ses œuvres. Son écriture reste conservatrice par rapport aux explorations plus audacieuses de compositeurs comme Claude Debussy ou Maurice Ravel. Au lieu de cela, Moszkowski privilégie une esthétique élégante, mélodieuse, et souvent brillante, typique de la fin du romantisme, sans vraiment s’engager dans le modernisme ou l’impressionnisme.

Histoire

Moritz Moszkowski, né en 1854 à Breslau (aujourd’hui Wrocław), a grandi dans une famille d’origine polonaise, où la musique occupait une place importante. Dès son enfance, il montre un talent exceptionnel pour la musique, et ses parents décident de soutenir sa formation. Il étudie le piano et le violon au Conservatoire de Dresde, puis à celui de Stern, à Berlin, où il se consacre davantage au piano, son instrument principal. Il devient rapidement reconnu pour sa technique brillante et son toucher élégant, se faisant une place parmi les pianistes virtuoses de l’époque.

Dans les années 1870, Moszkowski commence à se faire un nom comme compositeur. Il obtient ses premiers succès avec des pièces pour piano qui séduisent les salons européens, notamment sa célèbre Valse brillante en mi majeur, op. 34. Son style, marqué par des mélodies fluides et des harmonies raffinées, devient rapidement populaire, et ses œuvres pour piano, notamment ses études et valses, sont particulièrement appréciées pour leur virtuosité et leur musicalité.

Au sommet de sa carrière dans les années 1880 et 1890, Moszkowski est reconnu comme l’un des compositeurs les plus talentueux de sa génération. En 1897, il s’installe à Paris, où il s’intègre dans la scène musicale tout en maintenant une carrière de professeur et de compositeur. Il devient une figure influente, enseignant à de nombreux élèves et gagnant le respect de ses pairs, notamment Camille Saint-Saëns et Ignacy Paderewski, qui admirent son style.

Malheureusement, le style de Moszkowski commence à passer de mode au début du XXe siècle, alors que des courants modernes comme l’impressionnisme et le modernisme émergent. De plus, des investissements mal gérés et des dépenses importantes l’amènent à des difficultés financières croissantes. La Première Guerre mondiale aggrave encore sa situation, et malgré ses talents et son succès passé, Moszkowski se retrouve progressivement isolé et dans une situation financière difficile.

À la fin de sa vie, Moszkowski donne quelques concerts pour subvenir à ses besoins, mais sa santé décline. Il meurt en 1925, dans des conditions modestes à Paris. Si sa popularité avait diminué à cette époque, Moszkowski a laissé un héritage important dans le répertoire de piano romantique, avec des œuvres appréciées pour leur charme mélodique et leur virtuosité. Ses Études de virtuosité, op. 72, entre autres, restent aujourd’hui des classiques de la pédagogie pianistique, perpétuant sa contribution unique à la musique romantique.

Relations des autre compositeurs

Franz Liszt – Liszt a été une figure inspirante pour Moszkowski, surtout en tant que virtuose du piano. On sait que Moszkowski a rencontré Liszt et a bénéficié de son soutien en tant que jeune compositeur et pianiste. Liszt a reconnu le talent de Moszkowski, ce qui a contribué à lancer sa carrière.

Camille Saint-Saëns – Moszkowski et Saint-Saëns se respectaient et entretenaient des relations amicales. Saint-Saëns appréciait particulièrement la musique de Moszkowski pour sa virtuosité et son charme. Les deux partagent une sensibilité harmonique et mélodique classique, bien qu’avec des nuances nationales différentes.

Ignacy Jan Paderewski – Le pianiste et compositeur polonais Ignacy Paderewski, qui était également une grande figure de la scène musicale européenne, a souvent exprimé son admiration pour Moszkowski. Les deux hommes étaient en contact, et Paderewski jouait souvent les œuvres de Moszkowski dans ses récitals.

Isaac Albéniz – Moszkowski a rencontré le compositeur espagnol Isaac Albéniz, et les deux sont devenus amis. Ils partageaient un goût pour la virtuosité pianistique et l’expression mélodique. Moszkowski a soutenu Albéniz en le recommandant dans le milieu musical parisien, ce qui a aidé Albéniz à se faire connaître en France.

Gabriel Fauré – Bien qu’ils ne soient pas particulièrement proches, Moszkowski a rencontré Fauré lors de ses années passées en France. Leur musique, bien que très différente dans le style, partage parfois une sensibilité harmonique raffinée et un goût pour l’élégance mélodique. Ils se respectaient mutuellement, et Fauré a influencé l’environnement musical parisien dans lequel Moszkowski a évolué.

Emil von Sauer – Emil von Sauer, un autre pianiste virtuose de l’époque, entretenait une correspondance avec Moszkowski. Les deux hommes se respectaient en tant que musiciens et interprètes. Von Sauer jouait également les œuvres de Moszkowski, appréciant leur virtuosité.

Moszkowski avait également des relations avec d’autres figures musicales de son époque en tant que professeur et pédagogue, influençant ainsi une génération de jeunes pianistes et compositeurs. Ses interactions avec ces contemporains montrent son intégration dans le milieu musical européen, même s’il n’était pas aussi lié aux cercles avant-gardistes de l’époque.

Compositeurs similaires

Moritz Moszkowski, avec son style élégant et virtuose ancré dans le romantisme tardif, partage des affinités stylistiques avec plusieurs compositeurs de son époque qui privilégiaient également le charme mélodique et l’expressivité pianistique. Voici quelques compositeurs dont les styles rappellent celui de Moszkowski :

Edvard Grieg – Bien que Grieg soit norvégien et ait souvent intégré des éléments folkloriques nordiques, ses pièces pour piano, comme ses Pièces lyriques, partagent avec celles de Moszkowski une clarté mélodique et une approche délicate de l’harmonie.

Anton Rubinstein – Pianiste virtuose et compositeur russe, Rubinstein a influencé les compositeurs romantiques tardifs avec ses œuvres pour piano brillantes et expressives. Son style romantique et virtuose est proche de celui de Moszkowski, bien qu’il soit souvent plus grandiose dans ses compositions.

Ignacy Jan Paderewski – Contemporain de Moszkowski et lui aussi polonais d’origine, Paderewski était connu pour ses compositions pour piano riches en virtuosité et en mélodie. Les deux compositeurs partagent un style romantique lyrique qui valorise la beauté mélodique.

Camille Saint-Saëns – La musique de Saint-Saëns, en particulier dans ses pièces pour piano et ses concertos, présente des similitudes avec celle de Moszkowski, en alliant virtuosité et élégance. Les deux compositeurs partagent un goût pour la finesse mélodique et l’inventivité technique sans déroger aux conventions tonales.

Emil von Sauer – Ce pianiste et compositeur autrichien, élève de Liszt, a un style pianistique riche et virtuose, semblable à celui de Moszkowski. Il a composé des pièces d’une grande expressivité qui rappellent le style de Moszkowski par leur charme et leur exigence technique.

Theodor Leschetizky – Également élève de Czerny et figure influente de la musique romantique, Leschetizky partage avec Moszkowski un amour pour le répertoire pianistique virtuose et mélodieux, souvent axé sur des textures claires et des lignes lyriques.

Alexander Scriabine (jeunes années) – Dans ses premières compositions pour piano, Scriabine a écrit dans un style romantique proche de Chopin, avec une virtuosité et une expressivité qui peuvent rappeler Moszkowski, bien que son évolution musicale le mènera rapidement vers un langage plus harmonique et mystique.

Chronologie

Jeunesse et formation

1854 : Naissance de Moritz Moszkowski le 23 août à Breslau (aujourd’hui Wrocław, en Pologne), dans une famille juive d’origine polonaise. Sa famille s’installe ensuite à Dresde.
1865 : À 11 ans, il commence ses études musicales au Conservatoire de Dresde, où il étudie le piano et le violon.
1869 : À 15 ans, il entre au Conservatoire de Stern à Berlin, où il étudie le piano avec Eduard Frank, la composition avec Friedrich Kiel et le violon avec Philipp Scharwenka.

Début de carrière et succès

1873 : Fait ses débuts de concertiste à Berlin, obtenant un succès immédiat en tant que pianiste virtuose.
Années 1870 : Moszkowski commence à composer des œuvres pour piano qui attirent l’attention pour leur virtuosité et leur charme mélodique.
1875 : Composition de sa célèbre Valse brillante en mi majeur, op. 34, no 1, une pièce qui deviendra l’une de ses œuvres les plus jouées.
1879 : Devient professeur de piano au Conservatoire de Berlin, où il commence à former des élèves tout en continuant sa carrière de compositeur et de pianiste.

Période de grande popularité

1880 : Sa Sérénade op. 15 devient un succès dans les salons de musique européens.
1884 : Écrit ses célèbres Études de virtuosité, op. 72, des études techniques encore largement utilisées dans les conservatoires aujourd’hui.
1885 : Il épouse Henriette Chaminade, sœur de la compositrice Cécile Chaminade. Leur mariage ne dure que quelques années.
Années 1890 : Moszkowski continue de composer des pièces pour piano, des œuvres de musique de chambre et des pièces orchestrales. Sa Suite d’orchestre, op. 39 (1894) est particulièrement appréciée.

Installation à Paris et déclin

1897 : Moszkowski s’installe à Paris, où il devient une figure respectée du monde musical. Cependant, son style commence à être perçu comme passé de mode à une époque où l’impressionnisme et le modernisme émergent.
Début des années 1900 : Ses œuvres continuent d’être jouées, mais sa carrière de compositeur décline. Moszkowski se tourne davantage vers l’enseignement et la critique musicale pour subvenir à ses besoins.
1908 : Il participe au jury du Conservatoire de Paris pour les concours de piano, étant apprécié comme pédagogue.

Difficultés financières et dernières années

Années 1910 : Moszkowski connaît des difficultés financières croissantes en raison d’une mauvaise gestion de ses finances et de la diminution de sa popularité.
1914 : La Première Guerre mondiale aggrave sa situation financière, et Moszkowski, bien que toujours respecté, vit modestement à Paris.
1921 : Il donne un dernier concert pour lever des fonds pour lui-même, mais sa santé décline.

Décès

1925 : Moritz Moszkowski meurt le 4 mars 1925 à Paris dans des conditions modestes, après des années de difficultés financières.

Héritage

Bien que sa popularité ait diminué dans les dernières années de sa vie, Moszkowski reste reconnu pour son influence sur le répertoire pianistique romantique. Ses œuvres sont encore appréciées pour leur virtuosité et leur charme, et plusieurs de ses études et pièces pour piano continuent de figurer dans le répertoire des pianistes.

Œuvres célèbres de piano solo

Moritz Moszkowski est surtout connu pour ses œuvres de piano solo, qui brillent par leur virtuosité, leur élégance et leur charme mélodique. Voici certaines de ses pièces de piano les plus célèbres :

Études de virtuosité, op. 72 (1893) – Sans doute son recueil le plus célèbre, ces études sont appréciées pour leur combinaison de défis techniques et de musicalité accessible. Elles couvrent différents aspects techniques du piano, avec des lignes mélodiques attrayantes.

Valse brillante en mi majeur, op. 34, no 1 – Cette valse est l’une des œuvres les plus populaires de Moszkowski. Elle est souvent jouée comme pièce de concert pour sa vivacité et sa virtuosité, et elle illustre bien son style lyrique et brillant.

Caprice espagnol, op. 37 – Cette pièce évoque des couleurs espagnoles dans un style dynamique et enjoué. Elle est particulièrement aimée pour son rythme entraînant et ses ornements virtuoses.

Étincelles, op. 36, no 6 – Une courte pièce brillante qui fait partie du recueil Moments musicaux. Elle est rapide et vive, ressemblant à un feu d’artifice musical.

Sérénade, op. 15, no 1 – D’une mélodie charmante et accessible, cette pièce est souvent jouée dans les salons et est aimée pour sa simplicité lyrique et son caractère apaisant.

Pièces caractéristiques, op. 36 – Ce recueil contient plusieurs miniatures, chacune avec son propre caractère distinctif. Outre Étincelles, il inclut d’autres pièces charmantes et évocatrices.

Valses pour piano, op. 41 – Cette série de valses combine la grâce et l’élégance avec une écriture pianistique brillante, parfaite pour les récitals.

Romance sans paroles, op. 26 – Pièce lyrique et délicate, souvent interprétée pour sa mélodie touchante et son expression romantique.

Œuvres célèbres

Œuvres orchestrales

Suite d’orchestre en sol mineur, op. 39 – Composée en 1894, cette suite en cinq mouvements est l’une des œuvres orchestrales les plus appréciées de Moszkowski. Elle se distingue par sa richesse harmonique et sa couleur orchestrale, avec des mouvements lyriques et dansants.

Concerto pour piano en mi majeur, op. 59 – Bien qu’il ne soit pas joué aussi souvent que les concertos de Liszt ou de Rachmaninov, ce concerto est une œuvre brillante et virtuose. Il témoigne de la maîtrise de Moszkowski dans l’écriture pianistique, et son second mouvement est particulièrement apprécié pour son lyrisme.

Concerto pour violon en do majeur, op. 30 – Ce concerto pour violon est relativement peu connu mais mérite l’attention pour sa mélodie chaleureuse et ses passages virtuoses. Il montre son intérêt pour le violon, un instrument qu’il a étudié dans sa jeunesse.

Musique de chambre

Quintette avec piano en mi majeur, op. 3 – Composée assez tôt dans sa carrière, cette œuvre est l’une de ses plus importantes en musique de chambre. Elle est notable pour sa structure solide et ses thèmes mélodiques accrocheurs, avec un piano qui dialogue brillamment avec les cordes.

Suite pour deux violons et piano, op. 71 – Cette suite est très appréciée pour son originalité et son charme. Elle est composée de quatre mouvements et offre une combinaison élégante et équilibrée de mélodies virtuoses entre les deux violons et le piano.

Œuvres vocales

Chansons – Moszkowski a également composé quelques œuvres vocales, notamment des chansons dans un style romantique. Bien que moins célèbres, ces chansons présentent un lyrisme mélodieux similaire à celui de ses pièces pour piano.

Opéra Boabdil, op. 49 – Cet opéra, basé sur la vie du dernier roi musulman de Grenade, montre l’intérêt de Moszkowski pour l’exotisme. Bien qu’il ne soit pas fréquemment joué, il comporte des moments dramatiques et des passages mélodiques mémorables.

Œuvres pour orchestre et piano

Fantaisie pour piano et orchestre sur des airs populaires espagnols, op. 32 – Cette œuvre utilise des airs espagnols pour créer un ensemble vif et coloré, typique de l’intérêt de Moszkowski pour les thèmes espagnols.

Page de contenu de la music

Moritz Moszkowski: L’œuvre pour piano
on YouTube

Moritz Moszkowski: L’œuvre pour piano
on Spotify

Best Classical Recordings
on YouTube

Best Classical Recordings
on Spotify

Jean-Michel Serres Apfel Café Apfelsaft Cinema Music QR Codes Centre Français 2024.

Översättning | Experiments & Poems 1905-1908 av Rupert Brooke

Näst bästa

Här i mörkret, o hjärta;
Ensam med jordens ände och natten
Och tystnaden, och den konstiga varma lukten av klöver;
Klar syn, även om den bryter dig; Bort långt bort
Från döden bättre, det kära gamla nöjet;
Kasta bort din dröm om odödlighet,
O trogna, o hänsynslösa älskare
Det finns frid för dig, och säkerhet; här den enda
Visdom – sanning! – Varje dag är den goda solen lycklig
Regnar kärlek och slit på dig, vin och sång;
De gröna skogarna ler, vinden blåser, hela dagen lång
Och natten.” Och natten avslutar allting. Då kommer
Ingen lampa lyser i skyn, ingen röst ropar.
Eller ljus förändras, eller drömmar och former flyter!
(Och, hjärta, för alla dina suckar,
Denna storhet och dessa tårar är mer och mer …)

Och sanningen har inget nytt att hoppas på,
Hjärta, vem gråter du fortfarande till i paradiset?
Viskar de fortfarande, de svaga gamla ropen
“Hälften ungdom och sång, fest och karneval,
Genom skratt och genom rosor, även gamla
En kommer döden, av skuggiga och konstanta fötter,
Döden är slutet, slutet!”
Stolt, och, klarögd och leende, kom för att hälsa
Döden som en vän!

Odödlighetens exil, klokt starkt,
Strävar genom mörkret med oönskade ögon
Till vad som kan bortom honom. Placera din avgång,
O hjärta, för evigt! Men, bakom natten.
Vänta på den stora ofödda, någon plats långt borta,
Av extrema vita soluppgångar. Och ljuset,
Återvänder, skulle göra timmarna gyllene,
Havet en vindstilla nivå, jorden en gräsmatta
Platser för soliga danser rymliga och fulla
Och skratt, musik, och mellan blommorna,
Lyckliga män med barnsliga hjärtan och ansikten som barn
O hjärta, i den stora gryningen!

1908

Dagen jag älskade

Ömt, den dag jag älskade, sluter jag mina ögon.
_ Och slätar över din lugna panna
Halvljusets grå slöjor fördjupas: färgerna dör bort
_ Jag bär dig, en lätt börda, till sandens slöja

Där vilar din väntande båt, havets glatta kust skapad
_ Blume-enguirlande, med allt grått gräs från vattnet krönt
Där ska du läggas, rädsla för att passera eller hopp om att titta
Och över det strömmande havet, utan ett ljud

Mains fables ses du ska strida utanför, utanför vår syn,
_ Vi med utsträckta armar och vaga ögon på långt skimmer
Och marmorsand … ovanför skymning förändras kallt
_ Mer än skratt går, eller regn, mer än dagdrömmeri

Det blir inget av dörr, inget av gryning ö-ljus! Men min älskling
_ Gaspille svart, och, till sist, bränna ultimata på fonce.
Åh, den sista elden – och du, varken kyss eller snäll där!
_ Åh, den sena röda ensamma vägen, och vi gråter där!

(Vi finner dig blek och stilla, och märkligt krönt med blommor,
Kärleksfull och hemlighetsfull som ett barn. Du kommer med oss.
Kom lycklig, hand i hand med den unga tiden att dansa,
Upp till täcket i gryningen!) Tomt handhavande och mörkt.

Grå sand böjer sig framför mig…. Från de inre ängarna
_ Parfym av juni och klöver, flyter det svarta, och fyller
Det döda havets ihåliga ansikten små skuggor klättrar,
_ Och vit tystnad överflödar kullarnas ihålighet.

Fast i boet stampas varje trött vinge
_ Gjorde alla röster glada; och vi, som håller dig kär
Vi vänder oss österut och hemåt ensamma, minns
_ Dag som jag älskade, dag som jag älskade, natten är här!

Solnedgång: Vanlig måne

De lägger sig ner i…
Jag rullar ihop mig på marken, jag går, jag ensam.
Höga och kalla hundra drömmare, o drottning, högdrömmare och ensam.

Vi sov längre, vem kan knappt vinna
Den av vit flamma, och nattens långa skrik;
De förbipasserande som inte erbjuder någon syn; mumlet från världen nedanför
Med längtan, med nostalgi.
Till elden som inte brinner,
Till avgift utan hjärta, till extas utan flamma!….

Utan hjälp lägger jag mig ner.
Och runt mig går observatörernas fötter.
Det är ett rykte och en blixt av vingar ovanför mitt huvud
En outhärdlig explosion av vingar…

Hela jorden växer eld,
En vit läpp av önskan
Borstar friskt mot pannan, viskar sovande saker.
Jorden sänker fulla bekvämligheter; och luften är förtjust med sätt.
Passager täckta med vackra händer,
Hjälper en blind och lycklig, som snubblar och vandrar
Händerna sträcker sig och flyter, upp, upp, genom berömmet
Av otaliga agenttrumpeter, genom rop,
Till all ära, till all tillfredsställelse, till hög oändlighet,
Till nåd, stillhet, moderns ögon
Och skratt, och läppar av ljus.

AUGUSTI 1908

I undersökningen

Se, se! Från den lugna himlen
Till fönstret min Herre solen!
Och mina ögon
Var bländade och berusade av mystiskt guld,
Den gyllene glansen som dränkte och krönte mig
virvlade och svängde mig runt i rummet… Runt omkring mig,
Till vänster och höger,
Runda linjer och gamla,
Dårar med glasartade ögon som klottrade, växte rätt,
Resonerade cirkulärt och gloriade med heligt ljus.
Flamman tände deras hår,
Och deras brinnande ögon växte unga och kloka.
Var och en som en gud eller kungars kung.
Klädda i vitt och blixt
(Skriver fortfarande ner allt);
Och ett tumultartat mummel av vingar
Växte över hallen;
Och jag kände den eviga vita elden
Och, genom portaler öppna,
Gyre i gyre,
Ärkeänglar och änglar, beundrande, hälsande,
Och ett skugglöst ansikte…
Mot ljuset försvinner:
Och de var bara galna fortfarande, galna som inte visste,
De klottrade fortfarande, ögonen glasartade och de odödliga passiva.

10 NOVEMBER 1908

Pinjeträd och himmel: Kväll

Jag hade sett kvällshimmelns sorg
Och känt havet, och jorden, och den varma klövern
Och lyssnat till vågorna och måsens hånfulla rop

Och i allt detta fanns det uråldriga ropet,
Den sång de fortfarande sjunger – ”Det bästa är över!
Du kan minnas nu, och tänka, och sucka,
O älskande odjur!”
Och jag var trött och sjuk och allt var över,
Och för att jag,
kunde jag aldrig återfå
Ett ögonblick av de goda timmarna som var över.
Och jag var ledsen och sjuklig, och önskade att dö

Då från den sorgliga västra vägen trött
Jag ser tallarna mot den vita norra himlen,
Mycket vackra, och lugna, och lutande
sina skarpa svarta huvuden mot en tyst himmel.
Och det var frid i dem; och jag
Var lycklig, och glömde att leka med älskaren,
Jag skrattade och ville ej mer dö;
Var glad för dig, o tallar och himmel!

LULWORTH, 9 JULI 1907

Wagner

Går lugnt in i den lättsinniga halvan,
_ Som med ett fett brett ansikte utan hår
Älskar kärleksmusik av dålig kvalitet
_ Gillar kvinnor i trängsel
_ _ Och ber att få lyssna till det ljud de förde.

Deras hårda ögonlock hängde över hälften,
_ Stora fickor svänger under deras ögon.
Han lyssnar, tror sig vara älskaren,
_ Blåsningar från deras astmatiska mage suckar;
_ _ Han gillar att tänka en paus från deras hjärtan.

Musiken ökar. Deras feta fötter darrar.
_ Deras små läppar är klara med med ett slem.
Musiken ökar. Kvinnorna skakar.
Och allt detta, i perfekt tid
_ _ Deras svängande magar hänger skakande.

DROTTNINGENS SAL 1908

Ärkeänglarnas vision

Sakta från tysta toppar, den vita kanten av världen,
Trampar fyra ärkeänglar, ljusa mot den likgiltiga himlen
Uthållighet, med tystnad till och med steget, och de magnifika vingarna rullar upp,
En liten mörk kista, där ett barn måste ligga,
Han var mycket, mycket liten. (Men du hade föreställt dig. Gud kunde någonsin
Gav ett barn spill av vår och solljus,
Och höll honom i det ensamma skalet, för att sjunka för evigt
_ I tomhet och tystnad, i natten…)

De flödade sedan från den rena toppen och såg den falla,
_ Through unknown obscurities, their fragile black coffins – and in them
Guds ynkliga lilla kropp, splittrad och svag,
Och rullade ihop sig som ett skrynkligt blomblad
Tills det var mer synligt; sedan vände sig igen
Med tysta sorgsna ansikten ner till slätten.

DECEMBER 1906

Sjöstranden

Snabbt ut ur bandets rytm
_ Det goda skrattet i massan, männens kärleksfulla ögon.
_ Jag dras mot natten: jag måste vända igen
Där, som går ner bortom den outforskade stranden nedanför
Den gamla rastlösa oceanen. All skugga
Är överflödande av magi och rörelse. Jag vandrar bara
_ Här på kanten av tystnad, rädd hälften.

Väntar på ett tecken. I mitt djupa hjärta
De trista vattnen sväller mot månen,
Och alla mina strömmar ligger. Från insidan
Hoppar ett glatt fragment av någon hånfull sång,
Som klirrar och skrattar och försvinner i sanden,
Och döden mellan havsmuren och havet.

Vid Smet-smets död, sjöhästgudinnan

SÅNG AV EN FORNTIDA EGYPTISK STAM

(Prästerna med templet)
Hon var skrynklig, stum och hemsk? Hon var vår mor.
Hon var lustfylld och oanständig? – men en Gud: vi hade ingen annan.
På dagen var hon dold och stum, men när natten föll stönade hon i skuggorna;
Vi Hon skakade och gav sin vilja i mörkret; vi var rädda.

(Människor utan)
Hon sände oss sorg,
Och vi gjorde honnör inför henne;
Hon var fortfarande på ytan
Och lugnade våra suckar;
_ Och vad ska vi göra?
_ _ Nu dör Gud

(Människor med)
Hon hungrade och åt våra barn; – hur vi skulle stanna henne.
Hon tog våra unga män och jungfrur; – våra saker lydde henne.
Vi var villiga och hånades och smädades från alla länder: det var vår stolthet.
Hon gav oss mat och älskade oss, och vi dog; nu är hon död.

(Människor utan)
Hon var stark;
Men döden är starkare.
Hon dominerade oss länge.
_ _ Men tiden är längre;
_ Hon lindrade vår olycka
Och stillade våra suckar;
Och vad ska vi göra?
Nu är Gud döende

1908

Pilgrimernas sång

DE STANNADE RUNT ELDEN PÅ KVÄLLEN, EFTER MÅNENS NEDGÅNG, OCH SJÖNG DENNA OVÄRDIGA SÅNG FÖR TRÄDET.

Vilket ljus från de minneslösa himlarna
Hade läst dig igen med våra ögon,
Du som är det vi söker, vem är det vi måste upptäcka?…
En viss parfym av vinden,
Ditt ansikte dolt bortom väster,
Dessa dagar kallade oss; på sökandet
Äldre stig vi trampade,
Mer oändlig än önskan…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Gud bort,
Sucka med din grymma röst, som fyller
Själen med avund till de mörka kullarna
Och den svaga horisonten! För där kommer
Grå stunder av resesjuka
Gamla stumma, när ingen sång
Kan trösta oss; men vägen verkar lång;
Och vi minns…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Åh! Slaget
Av heliga fötter utan återvändo,
Och pilgrimernas sånger utan återvändo!…
De eldar vi tände brinner fortfarande
På de gamla heliga platserna i hemmet. Våra föräldrar
Byggde tempel, och i dem
För att be till de gudar vi känner; och vi bor
I snälla små hus,
Vara lyckliga (vi minns hur!)
Och fridfulla även vid döden…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Du,
Gud av längtansfulla vandringar,
Våra hjärtan är sjuka av fruktlös återkomst,
Och gråter efter förlorad önskan.
Låt oss uppmuntra varandra framåt! också med eld
Förbrukande drömmar om annan lycka.
Det bästa du ger, ger det
Sak nog – att resa igen
Över slätten, över kullen,
Utan tvekan genom skuggorna,
mitt i den orädda tystnaden,
Tills du i en plötslig böj ser
Mot de svarta och viskande träden
Ditt altare, vitt av förundran,
Bland de naknas skogar.

1907

Djurens sång

SJÖNG, EN NATT, I STÄDERNA, I MÖRKRET

Kom, kom, kom! Kom till mig, kom till mig!
Du är mörk och tråkig genom den vanliga dagen
Men nu är det natt!
Det är en skamlig natt, och Gud sover!
(Kände du inte den snabba elden som kröp
Genom den hungriga fisken, och önskan om njutning,
Och drömmarnas varma hemlighet som dagen inte kan berätta?)…
…Huset är stumt;
Natten kallar på dig… Kom, ah, kom!
Nerför den mörka trappan, genom den knarrande dörren,
Nakna, krypande på händer och fötter
-Det är en rendezvous! -Det är en rendezvous!
Du är inte längre människa, utan långt
Djur och Gud… Gå nerför gatan utan ljus
På små svarta stigar, och hemliga platser,
I mörker och gyttja,
Svaga skratt runt omkring, och såriga ansikten
Genom stjärnljuset ses – ah! följ med oss!
För mörkret mumlar en önskan utan synlighet
Och nattens fingrar är förälskade…
Håll fast när vi kastar,
Genom galna mummel ber dig, och varma händer klamrar sig fast vid dig,
Och beröring och sting av naket kött,
Den mjuka flanken vid din sida, och sidan som borstar –
”Ikväll”, var aldrig uppmärksam!
Obeveklig och tyst följer med mig,
Tills staden slutar plötsligt
Och kurvan av breda öppna körfält
Ut ur nattens röster,
Bortom önskan och rädsla,
Till det platta vattnet i månskenet
Till de platta vattnen, lugna och klara
Till de oroliga svarta slätterna i havet som kallar.

1906

Fail

Eftersom Gud sätter sitt adamantinska öde
Mellan mitt tråkiga hjärta och denna önskan
Jag svär att jag ska spränga järngrinden
_ Jag reser mig och förbannar Honom på deras eldtron.
Jorden skakade vid min hädelsens tron,
Men kärleken var bara en flamma runt mina fötter;
Han stolt en gyllene trappa jag gick; och slog
Tre gånger på wicket, och jag gick in med ett rop –

Alla de stora gårdarna var tysta i solskenet
_ Och fulla av tomma ekon: mossa hade vuxit
Ovanför den släta trottoaren, och började
Klättra upp i de dammiga rådskamrarna
En fåfäng vind blåste runt den tomma tronen
Och skakade de hårda gardinerna på väggarna.

Ante Aram

Inför din heliga plats knäböjer jag, en okänd tillbedjare,
Sjunger märkliga hymner till dig och sorgsna litanior,
rökelse av begravningssånger, betalare som är helig myrra.

Ah! gudinna, på din tron av regn och svaga och låga suckar,
Trötta till slut till sluttningen kommer foten som felar
Och fåfänga hjärtan som tröttnat på världens fåfänglighet.

Hur ärlig denna djupa tystnad för resenären
Döv av vindens dån över den öppna himlen!
Ljuvlig, efter den stickande och bittra brisen från vattenhimlen,

Lethean-vin blekt i dina bägare!…
Jag kommer inför dig, jag, trötta resenär,
För att lyssna till skräcken på den heliga platsen, de avlägsna ropen,

Och de onda viskningarna i mörkret, eller det snabba dånet
_ Av fruktansvärda vindar – jag, den minsta av alla dina hängivna,
Med fabel hoppas att se det doftande mörkret röra sig,

Och, när vi skiljs åt, inramar dess lugna mysterier
Ett ansikte, med munnar mer ömma än höstliljor,
Och rösten ljuvare än klagomålet bort från violer är,

Eller det mjuka stönandet från någon gråögd lutspelare.

Dawn

FRÅN TÅGET MELLAN BOLOGNA OCH MILAN, ANDRA KLASS

Mitt emot mig snarkar och taranpirrar två tyska kvinnor
_ Genom virvlande, dystert mörker skakar vi och vrålar.
Vi var här för evigt: till och med fortfarande.
En svag klocka säger två timmar, två eoner, mer.
Fönstren är tätt stängda och klibbigt fuktiga
Med en nattlig foetor. Det är mer än två timmar;
Två timmar till gryningen och Milano; två timmar till.
Mitt emot mig snarkar och taranpirrar två tyska kvinnor…

En av dem vaknar, spottar och somnar igen.
Mörkret skakar. Ett blekt ljus genom regnet
Slår mot våra ansikten, tecknade och vita. Någonstans
En ny dag breder ut sig; och inuti är den smutsiga luften
Är kall, fuktig och smutsigare än förut…
Mitt emot mig snarkar och snarkar två tyska kvinnor.

Kallelsen

Ut ur sömnens intet,
Den långsamma drömmen om evighet,
Det var en åska på havet:
Jag kom för att du kallade på mig.

Jag bröt mig igenom nattens primitiva galler
Jag vågade den fruktansvärda forntida förbannelsen
Och lyste genom rader av skrämda stjärnor
Plötsligt i hela universum!

De eviga ljuddämparna bröts;
Helvetet blev himmel när jag passerade förbi.
Vad skulle jag ge dig som en symbol,
En suck att vi möttes, äntligen!

Jag ska upphöra och smida stjärnorna igen,
Bryt himlen med en sång;
Odödlig i min kärlek till dig,
För jag älskar dig, väldigt mycket

Din mun ska håna de gamla och de kloka
Ditt skratt borde fylla världen med eld,
Jag ska skriva i himlen att de krymper
Ditt namns scharlakansröda prakt,

Från himlen sprucken, och ett helvete nedanför
Dör i den ultimata galna elden
Och mörkret faller, med hånfull åska,
på människors drömmar och önskningar.

Sedan ensamma i de tomma utrymmena
De döda, som går mycket tyst,
Bör frukta glansen av våra ansikten
Genom all den mörka oändligheten.

Så, klädda i perfekt kärlek,
Det eviga slutet måste hitta oss en,
Bara ovanför natten, ovanför
Den döde gudens stoft, ensamma.

De resande

Är det dags? Vi lämnar denna plats för att vila
_ Made fair by one and another for a while.
Nu, för en guds hastighet, en sista galen omfamning;
Den långa vägen då, inte tänd av din fabel skratt.
Den långa vägen! Och du så långt borta!
Åh, jag skulle ringa tillbaka! men … varje krypande dag
Kommer att bleka en scharlakansröd läpp, varje mil
Hård den kära sorgen av ditt ansikte ihågkommen.

… Tror du att det finns en avlägsen gränsstad nånstans?
I utkanten av öknen, det sista land vi känner till,
En möjlig avmagrad gräns för vårt ljus,
Där väntar du på mig, och så går vi
Tillsammans, hand i hand, dit bort
Inuti avfallet vet vi ingenting, inuti natten?

Begynnelsen

En dag var jag tvungen att gå upp och ta med mina vänner ut
Och ändå hitta dig på andra sidan världens ände,
Du är vad jag tycker är så rätt
(Rör vid dina händer och lukta på ditt hår!),
Min gud ensam i de dagar som var.
Mina ivriga fötter borde hitta dig fortfarande,
Genom de sorgliga åren och smärtans märke
Kommer du att förändras helt; för jag var tvungen att veta
(Hur skulle jag kunna glömma att ha älskat dig då?)
I det sorgliga halvljuset på kvällen,
Det ansikte som var hela min soluppgång.
Så då vid jordens kant jag ska tvätta mig själv
Och hålla dig tätt i varje hand.
Och se din ålder och ditt askgråa hår
Jag ska förbanna det du en gång var,
För det är förändrat och blekt och gammalt.
(Munnen som var scharlakansröd, håret som var guld!)
Och jag älskade dig innan du var gammal och vis.
När ungdomens flamma var stark i dina ögon,
Och mitt hjärta är sjukt av memoarer.

1906

Experiment

Choriambics 1

Ah! inte nu, när längtan brinner, och vinden kallar, och vårsolarna
Ljusdans i skogen, mummel i livet, oahu mig till resenären;
Ah! inte nu du var tvungen att komma, nu när vägen kallar och goda vänner kallar,
Där sånger sjungs, strider utkämpas, Ja! Och det bästa av allt.
Kärlek, till myriader munnar vackrare än de, Kyssar du inte kunde ge!….
Käraste, varför var jag tvungen att gråta, stöna och klaga, jag var tvungen att leva igen.
Sorgligt kommer jag att glömma, tårar för det bästa, kärlek på dina munnar.
Nu, när gryningen i blodet vaknar, och solen tänder den östra blå;
Jag kommer att glömma och vara lycklig!
Ensam i längd, kära, när den vackra dagen slutar.
När kärleken dör med det sista ljuset, och den sista sången sjungs, och vänner
Alla är försvunna, och mörka trampa på himlen; då, som ensam jag ligger.
Vindarna samlar halvdöda, skrämda och stumma, sjuka för det som passerar, får jag
Känna att du var där plötsligt, kall mot min panna; då kan jag höra freden.
Av Mex röst i slutet, viskning av kärlek, kallar, innan allt kan upphöra
I de dödas tystnad; då kan jag se nyktert och veta; ett utrymme.
Fäller sig över mig, i går kväll i mörkret, en gång, som en gång, ditt ansikte

DECEMBER 1908

Choriambics II

Här är lågan som var aska, den heliga platsen som var tom, förlorad i den hemsökta skogen.
Jag skötte och älskade, år efter år, mig i ensamhet
Väntande, lugn och med lyckliga ögon i mörkret, vetande vems glöd en gång
Sken och gick genom skogen. Fortfarande lever jag starkt i en gyllene dröm.
Inte återställd.
_ _ _ _ För mig, som litade, visste att ett ansikte skulle titta.
En dag, vit i den mörka skogen, och en röst kallar, och skiner.
Fyll lunden, och elden hoppade plötsligt … och, i hjärtat av honom.
Slutet på svårigheten, du! Genom följande ledde jag förbereda altaret, tänds
Flamman, brinner separat.
_ _ _ _ Utseende av mina drömmar förgäves i den vita visionen
Skiner ner på mig, se! Hopplöst stiger jag nu. Omkring midnatt.
Viskningar växer genom skogen plötsligt, konstiga rop i grenarna ovanför
Röstade, ropen som ett skratt. Tyst och mörkt då genom den heliga lunden
Storslagna fåglar hade flugit, som en dröm, och stört löven.
_ _ _ _ Jag visste
länge väntat och länge älskat, att från fjärran, Gud av den svaga skogen, du
Var du än låg, till och med ett sovande barn, Ett barn stal plötsligt glädje,
Vit och underbar fortfarande, vit i din ungdom, skulle breda ut sig på ett främmande land,
Gud, odödlig och död!
_ _ _ _ Så jag kommer: aldrig vila, eller vinna
Frid, och dyrkan av dig mer, och den tysta skogen och helig plats där inne.

DECEMBER 1908

Avsked

Så klart vi är, så väl vi är, så upplyst rätt förtroende,
Och vägen var lagd så säkert, så, när jag hade gått,
Vad är det för dumt att se upp till dig? Är det något man lyssnar på?
Eller ett plötsligt rop, som ödmjukt och ordlöst
Du bröt tron och kollapsade starkt, svagt, kollapsade.
Du ger upp – du, hjärtats stolthet, hjärtats oflexibilitet!
Var det, min vän, slutet på allt vi kunde göra?
Och hittade du det bästa för dig, resten för dig!
Skulle du plötsligt lära dig (och inte från mig)
Någon viskad historia, som stal ära från himlen,
Och slutade all den fantastiska drömmen, och fick dig att gå
Så tråkigt av striden vi känner, bländningen vi känner?

O illojal! tron kvarstår, och jag måste passera
Glädjen nerför vägen, och i bara. På glaset
Skulle vänta på dig; pausen rörde sig i träden, och rör sig och kallar,
Och täcker dig med vita kronblad, med ljusa kronblad.

Där måste det smula, bräckligt och vackert, över solen,
O lilla hjärta, ditt bräckliga hjärta, tills dagen är slut,
Och skuggan samlas, ljuset faller, och, vit av dagg,
Viskningar och regn, och krypa till dig. God sömn till dig!

MARS 1910

Lista över poesiöversättningar
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)

Vertaling | Experimenten en gedichten 1905-1908 door Rupert Brooke

Tweede beste

Hier in het donker, o hart;
Alleen met het einde van de aarde, en de nacht
En de stilte, en de vreemde warme geur van klaver;
Helder zicht, al breekt het je; Ver weg ver weg
Van de dood beter, het lieve oude plezier;
Gooi je droom van onsterfelijkheid weg,
O trouwe, O roekeloze minnaar
Er is vrede voor u, en veiligheid; hier de ene
Wijsheid – waarheid! – Elke dag is de goede zon gelukkig
Regent liefde en zwoegen op jou, wijn en zang;
De groene bossen glimlachen, de wind waait, de hele dag lang
Van nacht.” En de nacht beëindigt alle dingen. Dan zal komen
Geen lamp schijnt in de lucht, geen stem schreeuwt.
Of lichten veranderen, of dromen en vormen zweven!
(En, hart, voor al je zuchten,
Deze grootsheid en deze tranen zijn meer en meer…)

En de waarheid heeft niets nieuws om op te hopen,
Hart, tegen wie huil je nog in het paradijs?
Fluisteren ze nog steeds, de zwakke oude kreten
“Half puber en lied, feest en carnaval,
Door gelach en door rozen, zelfs van oudsher
Komt de dood, door schaduwrijke en constante voeten,
De dood is het einde, het einde!”

Trots, en, heldere ogen en glimlach, kom om te begroeten
De dood als een vriend!

Balling van onsterfelijkheid, wijs sterk,
Strijdend door het donker met ongewenste ogen
Naar wat voorbij hem kan zijn. Situeer je vertrek,
O hart, eeuwig! Maar, achter de nacht.
Wacht op het grote ongeborene, ergens ver weg,
Van extreme witte zonsopgangen. En het licht,
Terugkerend, zou de uren goud maken,
Zee een windstille vlakte, Aarde een grasveld
Plaatsen voor zonnige dansen ruim en vol
En gelach, en muziek, en, tussen de bloemen,
Gelukkige mannen met kinderlijke harten, en gezichten als kinderen.
O hart, in de grote dageraad!

1908

De dag dat ik liefhad

Teder, de dag dat ik liefhad, sluit ik mijn ogen.
En strijk je stille wenkbrauw glad
De grijze sluiers van halflicht verdiepen zich: kleuren sterven weg
_ Ik draag je, een last van licht, naar de zandsluier

Waar jouw wachtende boot rust, gladde kust van de zee gemaakt
Blume-enguirlande, met al het grijze gras van het water gekroond
Daar zult gij liggen, angst om te passeren of hoop om te kijken
En boven de stromende zee, zonder geluid

Mains fables ses gij zult buiten strijden, buiten ons zicht,
Wij met uitgestrekte armen en vage ogen op ver schijnsel
En marmeren zand… boven schemering verandert koud
Meer dan lachen gaat, of regen, meer dan dagdromen

Het zal niets zijn van deur, niets van dageraad eiland lichten! Maar mijn lieveling
Gaspille zwart, en brand uiteindelijk op de fonce.
Oh, het laatste vuur – en gij, noch kus noch vriendelijk daar!
Oh, de late rode eenzame weg, en we huilen daar!

(We zullen je bleek en stil vinden, en vreemd gekroond met bloemen,
Liefdevol en geheimzinnig als een kind. Jij gaat met ons mee.
Kom gelukkig, hand in hand met de jonge tijd om te dansen,
_ Tot het dekbed bij dageraad!) Leeg hanteren en donker.

Grijs zand buigt voor me…. Van de binnenste weiden
_ Parfum van juni en klaver, drijft het zwart, en vult
De dode zee holle gezichten kleine schaduwen klimmen,
En witte stilte overstroomt de holte van de heuvels.

Stevig in het nest is gestampt elke vermoeide vleugel
_ Maakte alle stemmen vrolijk; en wij, die u liefhebben
Oostwaarts keren we en huiswaarts alleen, gedenkend
Dag die ik liefhad, dag die ik liefhad, de nacht is hier!

Zonsondergang: gewone maan

Ze liggen in…
Ik krul me op op de grond, ik loop, ik alleen.
Hoog en koud honderd dromer, O koningin, hoog-dromer en eenzaam.

Wij sliepen langer, die nauwelijks
Die van witte vlam, en de nacht-lange kreten;
De voorbijgangers die geen zicht bieden; het ruisen van de wereld beneden
Met verlangen, met heimwee.
Naar het vuur dat niet brandt,
Op fee zonder hart, op extase zonder vlam!…

Zonder hulp ga ik liggen.
En om me heen lopen de voeten van toeschouwers.
Er is een gerucht en een flits van vleugels boven mijn hoofd
Een ondraaglijke uitbarsting van vleugels…

De hele aarde groeit in vuur,
Een witte lip van verlangen
Streelt vers naar het voorhoofd, Fluistert slapende dingen.
De aarde verlaagt vol comfort, en de lucht is verrukt met wegen.
Doorgangen bedekt met mooie handen,
Helpt een blinde en gelukkige, die struikelt en dwaalt
De handen strekken zich uit en zweven, omhoog, omhoog, door de lofzang
Van ontelbare agent trompetten, door geschreeuw,
Naar alle glorie, naar alle tevredenheid, naar hoge oneindigheid,
Naar gratie, stilte, de ogen van de moeder
En gelach, en lippen van licht.

AUGUSTUS 1908

In het onderzoek

Zie! Vanuit de stille hemel
Aan het raam mijn Heer de zon!
En mijn ogen
Werden verblind en dronken van mystiek goud,
De gouden glorie die me overspoelde en kroonde
Wervelde en slingerde me door de kamer… Rondom mij,
Links en rechts,
Ronde lijnen en oud,
Dwazen met glazige ogen die krabbelden, werden correct,
Resoneerden cirkelvormig en omhuld met heilig licht.
De vlam verlichtte hun haar,
En hun brandende ogen werden jong en wijs.
Elk als een God, of Koning der koningen.
Gekleed in wit en bliksem
(Nog steeds alles krabbelend);
En een tumultueus geruis van vleugels
Ging door de zaal;
En ik kende het eeuwige witte vuur
En, door portalen open,
Gyre in gyre,
Aartsengelen en engelen, aanbiddend, groetend,
En een schaduwloos gezicht…
Naar het licht verdwijnt:
En ze waren nog steeds gek, gek die niet wist,
Nog steeds krabbelend, ogen glazig en onsterfelijk onbewogen.

10 NOVEMBER 1908

Pinebomen en de lucht: Avond

Ik had de droefheid van de avondlucht gezien
En de zee gevoeld, en de aarde, en de warme klaver
En geluisterd naar de golven, en de spottende roep van de meeuw

En in dat alles was de oude schreeuw,
Dat lied zingen ze nog steeds – “Het beste is voorbij!
Je kunt je nu herinneren, en denken, en zuchten,
O lief beest!”
En ik was moe en ziek en alles was voorbij,
En omdat ik,
Naar al mijn gedachten, nooit kon herstellen
Een moment van de goede uren die voorbij waren.
En ik was droevig en ziekelijk, en wenste te sterven.

Toen zag ik vanaf de droevige westelijke weg
Ik zie de dennenbomen tegen de witte noordelijke hemel,
Heel mooi, en kalm, en leunend
Hun scherpe zwarte hoofden tegen een stille hemel.
En er was vrede in hen, en ik
Was gelukkig, en vergat te spelen met de minnaar,
En lachte, en wenste niet meer te sterven;
Wees blij, o dennenbomen en lucht!

LULWORTH, 9 JULI 1907

Wagner

Rustig komt de baldadige helft binnen,
Die met een dik breed gezicht zonder haar
Houdt van liefdesmuziek van slechte kwaliteit
Houdt van vrouwen in een drukke plaats
_ _ En vraagt om te luisteren naar het lawaai dat ze maakten.

Hun harde oogleden zakten boven de helft,
_ Grote zakken zwaaien onder hun ogen.
Hij luistert, denkt dat hij de minnaar is,
_ Blaast uit hun astmatische buik zucht;
_ _ Hij denkt graag een breuk van hun hart.

De muziek neemt toe. Hun dikke voeten beven.
_ Hun kleine lippen zijn helder van slijm.
De muziek neemt toe. De vrouwen rillen.
_ En alhoewel, in perfecte tijd
_ _ Hun wiegende buiken hangen te trillen.

KONINGINNENZAAL 1908

Het visioen van de aartsengelen

Langzaam van stille pieken, de witte rand van de wereld,
_ Tramperen vier aartsengelen, licht tegen de onverschillige hemel
Volharding, met stilte zelfs de stap, en de prachtige vleugels rollen op,
Een kleine donkere kist, waar een kind moet liggen,
Hij was heel, heel klein. (Hoe dan ook, je had gedacht. God kon ooit
Gaf een kind de mors van de lente en zonlicht,
En hield hem in dat eenzame omhulsel, om voor altijd te zinken
In leegte en stilte, in de nacht…)

Ze stroomden toen van de zuivere top, en keken toe hoe het viel,
_ Door onbekende duisternis, hun breekbare zwarte doodskisten – en daarin
Gods zielige kleine lichaam, verbrijzeld en zwak,
En opgekruld als een verfrommeld bloemblaadje –
Tot het beter zichtbaar was; dan draaide het zich weer om
Met stille droevige gezichten naar beneden naar de vlakte.

DECEMBER 1906

Zeekust

Snel uit het ritme van de band
Het goede gelach in de massa, de liefdevolle ogen van de mensen.
_ word ik naar de nacht getrokken: ik moet weer omkeren
Waar, voorbij het onontdekte strand beneden
De oude rusteloze oceaan. Al de schaduw
Is overvloedig met magie en beweging. Ik dwaal slechts
Hier op de rand van de stilte, half bang.

Wachtend op een teken. In het diepe hart van mij
Zwellen de troosteloze wateren naar de maan,
En al mijn stromingen liggen. Van binnen
Springt een vrolijk fragment van een spottend lied,
Dat tinkelt en lacht en verdwijnt op het zand,
En de dood tussen de zeewering en de oceaan.

Op de dood van Smet-smet, de zeepaard-godin

LIED VAN EEN OUDE EGYPISCHE STAM

(De priesters met de tempel)
Ze was gerimpeld en stom en afzichtelijk? Zij was onze moeder.
Ze was wellustig en ontuchtig? – maar een God: we hadden geen andere.
Overdag was ze verborgen en stom, maar bij het vallen van de avond jammerde ze in de schaduwen;
Wij Zij huiverde en gaf Haar wil in het donker; wij waren bang.

(Mensen zonder)
Zij zond ons verdriet,
En wij salueerden voor Haar;
Zij dook nog steeds op
En verzachtte onze zuchten;
En wat zullen we doen?
Nu God sterft

(Mensen met)
Zij hongerde en at onze kinderen op; – hoe wij Haar moesten blijven.
Zij nam onze jonge mannen en maagden; – onze dingen gehoorzaamden Haar.
Wij waren gewillig en bespot en beschimpt van alle landen; dat was onze trots.
Zij voedde ons en hield van ons, en wij stierven; nu is Zij dood.

(Mensen zonder)
Zij was sterk;
Maar de dood is sterker.
Ze heeft ons lang gedomineerd.
Maar de tijd is langer;
Ze verlichtte ons ongeluk
En verzachtte onze zuchten;
En wat zullen we doen?
Nu God stervende is

1908

Het pelgrimslied

S NACHTS ROND HET VUUR, NA ZONSONDERGANG, ZONGEN ZE DIT ONWAARDIGE LIED.

Welk licht van de geheugenloze hemel
Had je weer gelezen met onze ogen,
Jij die we zoeken, die we moeten ontdekken…
Een zeker parfum van de wind,
Jouw gezicht verborgen achter het westen,
Deze dagen riepen ons, op de zoektocht
Ouder pad we tramped,
Eindelozer dan verlangen…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ God weg,
Zucht met je wrede stem, die vult
De ziel vult met afgunst naar de donkere heuvels
En de vage horizon! Want daar komen
Grijze momenten van reisziekte
Oude stomme, wanneer geen lied
Ons kan troosten, maar de weg lang lijkt;
En we herinneren ons…
Het slaan…
Van heilige voeten zonder terugkeer,
En de liederen van pelgrims zonder terugkeer!…
De vuren die we aanstaken branden nog steeds
Op de oude heilige plaatsen van thuis. Onze ouders
Bouwden tempels, en daarin
Om te bidden tot de goden die we kennen; en we leven
In vriendelijke huisjes,
Gelukkig zijn (we herinneren ons hoe!)
En vreedzaam zelfs bij de dood…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ U,
God van verlangende omzwervingen,
Onze harten zijn ziek van vruchteloze terugkeer,
En huilen naar verloren verlangen.
Laten we elkaar aanmoedigen! Ook met vuur
Verterende dromen van andere gelukzaligheid.
Het beste dat U geeft, geeft dat
Ding genoeg – om opnieuw te reizen
Over de vlakte, over de heuvel,
Zonder aarzeling door de schaduwen,
Te midden van onbevreesde stilte,
Tot je in een plotselinge bocht
Tegen de zwarte en fluisterende bomen
Jouw altaar, wit van verwondering,
Tussen de bossen van het naakt.

1907

Het lied van de beesten

ZONG, OP EEN NACHT, IN DE STEDEN, IN HET DONKER

Kom, kom! Kom naar mij!
Je bent donker en dof door de gewone dag
Maar nu is het nacht!
Het is een schandelijke nacht, en God slaapt!
(Hebt gij niet gevoeld het snelle schot dat kroop
Door de hongerige vis, en het verlangen naar genot,
En het warme geheim van dromen die de dag niet kan vertellen?)
…Het huis is stom;
De nacht roept naar jou… Kom, ah, kom!
De donkere trap af, door de krakende deur,
Naakt, kruipend op handen en voeten
Het is een rendez-vous! Het is een rendez-vous!
Je bent niet langer mens, maar
Beesten en God… Ga door de straat zonder licht
Door kleine zwarte paden, en geheime plaatsen,
In duisternis en modder,
Flauw gelach rondom, en pijnlijke gezichten
Door het sterrenlicht wordt gezien – ah, volg ons!
Want duisternis murmelt een verlangen zonder zichtbaarheid
En de vingers van de nacht zijn verliefd…
Houd stand als we gooien,
Door gek gefluister vragen wij jou, en warme handen klampen zich aan jou vast,
En de aanraking en steek van naakt vlees,
De zachte flank aan je zijde, en de zij die borstelt –
“Vanavond” let nooit op!
Onwankelbaar en stil volgt met mij,
Tot de stad abrupt eindigt
En de bocht van brede open lanen
Uit de stemmen van de nacht,
Voorbij verlangen en angst,
Naar de vlakke wateren van maanlicht
Naar de vlakke wateren, kalm en helder
Naar de onrustige zwarte vlakten van de oceaan die roept.

1906

Falen

Omdat God Zijn onvermurwbare lot plaatst
Tussen mijn doffe hart en dit verlangen
Zweer ik dat ik de ijzeren poort zal openbreken
Ik sta op en vervloek Hem op hun troon van vuur.
De aarde huiverde bij mijn troon van godslastering,
Maar Liefde was slechts een vlam rond mijn voeten;
Hij trots een gouden trap liep ik, en sloeg
Drie keer op de wicket, en ik ging binnen met een schreeuw –

Alle grote hoven waren stil in de zon
_ En vol van lege echo’s: mos was gegroeid
Boven de gladde bestrating, en begon
Klimmen op de stoffige raad kamers
Een ijdele wind blies rond de lege troon
En schudde de harde gordijnen aan de muren.

Ante Aram

Voor uw heilige plaats kniel ik, een onbekende aanbidder,
Vreemde lofzangen zingend voor u en droevige litanieën,
Wierook van begrafenisliederen, betalers die heilige mirre zijn.

Ah! godin, op uw troon van regens en zwakke en lage zuchten,
Vermoeid op de helling komt eindelijk de voet die dwaalt
En ijdele harten moe geworden van de ijdelheden van de wereld.

Hoe eerlijk is deze diepe stilte voor de reiziger
Doof door het gebrul van de winden langs de open hemel!
Zoet, na de prikkende en bittere bries van de waterhemel,

Verbleekte wijn in uw kelken!…
Ik kom voor u, ik, vermoeide reiziger,
Om te luisteren naar de gruwel van de heilige plaats, de verre kreten,

En het kwade gefluister in de duisternis, of het snelle gebrul
_ Van verschrikkelijke winden – Ik, de minste van al uw toegewijden,
Met fabeltjes hoop ik de geurige duisternis te zien bewegen,

En, afscheid nemend, omlijst haar kalme mysteries
Een gezicht, met monden tederder dan herfstlelies,
En stem zoeter dan de klacht weg van violen is,

Of de zachte kreun van een grijsogige luitspeler.

Dauw

VANUIT DE TREIN TUSSEN BOLOGNA EN MILAAN, TWEEDE KLAS

Tegenover mij snurken en tieren twee Duitse vrouwen
Door de kolkende, druilerige duisternis schudden en ronken we.
We waren hier voor altijd: zelfs nu nog.
Een vaag horloge zegt twee uur, twee eonen, meer.
De ramen zijn goed gesloten en plakkerig-vochtig
Met een nacht foetor. Er zijn meer dan twee uur;
Twee uur tot de dageraad en Milaan; nog twee uur.
Tegenover me snurken en tieren twee Duitse vrouwen…

Een van hen wordt wakker, spuugt en valt weer in slaap.
De duisternis rilt. Een bleek licht door de regen
valt op onze gezichten, getekend en wit. Ergens
breidt een nieuwe dag zich uit; en, binnen, is de vuile lucht
Is koud, en vochtig, en smeriger dan voorheen…
Tegenover me snurken en snurken twee Duitse vrouwen.

De roep

Uit het niets van de slaap,
De trage droom van de eeuwigheid,
was er een donderslag op de oceaan:
Ik ben gekomen, omdat jij me roept.

Ik brak de primitieve tralies van de Nacht
Ik trotseerde de vreselijke oude vloek
En lichtte door rijen bange sterren
Plotseling door het hele universum!

De eeuwige zwijgers werden verbroken;
De hel werd de hemel toen ik voorbijging.
Wat was ik om je te geven als een teken,
Een zucht we ontmoetten, eindelijk!

Ik zal ophouden en de sterren opnieuw smeden,
Breek de hemel met een lied;
Onsterfelijk in mijn liefde voor jou,
Omdat ik heel veel van je hou

Jouw mond zou de oude en de wijze moeten bespotten
Jouw lach zou de wereld met vuur moeten vullen,
Ik zal in de lucht schrijven dat ze krimpen
_ De scharlaken pracht van uw naam,

Van de hemel gebarsten, en een hel beneden
Sterft in het ultieme waanzinnige vuur
En duisternis valt, met verachtelijke donder,
Op de dromen en verlangens van de mens.

Dan alleen in de lege ruimten
De doden, heel stil wandelend,
Moeten de glorie van onze gezichten vrezen
Door alle donkere oneindigheid.

Dus, gekleed in perfecte liefde,
Het eeuwige einde moet ons één vinden,
Alleen boven de nacht, boven
Het stof van de dode god, alleen.

De reizigers

Is het tijd? We verlaten deze plek om te rusten
Door de een en de ander voor een tijdje mooi gemaakt.
Nu, voor een snelheid van de god, een laatste gekke omhelzing;
De lange weg dan, niet aangestoken door uw fabelachtig gelach.
Ah! de lange weg! en jij zo ver weg!
Oh, ik zou terug willen roepen! maar… elke kruipende dag
Zal een scharlaken lip verbleken, elke mijl
Hard het lieve verdriet van je gezicht herinneren.

… Denk je dat er ergens een verre grensstad is?
De rand van de woestijn, het laatste land dat we kennen,
Een mogelijke uitgemergelde grens van ons licht,
Daar zal ik je zien wachten; en we zullen gaan
Samen, hand in hand, daarheen
In het afval dat we niet kennen, in de nacht?

Het begin

Op een dag moest ik opstaan en mijn vrienden mee uit nemen
En toch jou vinden aan de andere kant van de wereld,
Jij wat ik zo goed vind
(Raak je handen aan en ruik aan je haar!),
Mijn god alleen in de dagen die waren.
Mijn gretige voeten moeten je nog steeds vinden,
Door de trieste jaren en het teken van pijn
Zal je helemaal veranderen, want ik moest het weten
(Hoe kon ik vergeten toen van je gehouden te hebben?)
In het droevige halve licht van de avond,
Het gezicht dat mijn hele zonsopgang was.
Dus dan aan de rand van de aarde zal ik mezelf wassen
En je stevig vasthouden in elke hand.
En zie je leeftijd en je asgrauwe haar
Ik vervloek het ding dat je ooit was,
Want het is veranderd en bleek en oud.
(Monden die scharlakenrood waren, haar dat goud was!)
En ik hield van je voordat je oud en wijs was.
Toen de vlam van de jeugd sterk was in je ogen,
En mijn hart is ziek van herinneringen.

1906

Experimenten

Choriambics 1

Ah! niet nu, wanneer het verlangen brandt, en de wind roept, en de lentezonnen
Licht dansen in het bos, ruisen in het leven, oahu mij aan de reiziger;
Ah! niet nu je moest komen, nu de weg roept, en goede vrienden roepen,
Waar liederen worden gezongen, gevechten worden gestreden, Ja! En het beste van alles.
Liefde, voor talloze monden eerlijker dan zij, Kussen die je niet kon geven!
Liefste, waarom moest ik huilen, jammeren en klagen, ik moest weer leven.
Verdrietig zal ik vergeten, tranen om het beste, liefde op de monden van jou.
Nu, wanneer de dageraad in het bloed ontwaakt, en de zon het oostelijke blauw verlicht;
Zal ik vergeten en gelukkig zijn!
Alleen in de lengte, liefste, wanneer de mooie dag eindigt.
Wanneer liefde sterft met het laatste licht, en het laatste lied gezongen, en vrienden
Allemaal zijn vergaan, en donker de hemel betreden; dan, als alleen lig ik.
De wind verzamelt halfdode, bang en stom, ziek voor het passeren, Mag ik
Voel dat je er plotseling was, koud tegen mijn voorhoofd; dan kan ik de vrede horen.
Van Mex’s stem aan het einde, fluistering van liefde, roepend, voordat alles kan ophouden
In de stilte van de doden; dan kan ik nuchter zien, en weten; een ruimte.
Over mij heen gevouwen, afgelopen nacht in het donker, eens, als eens, jouw gezicht

DECEMBER 1908

Choriambics II

Hier de vlam die as was, de heilige plaats waar leeg was, verloren in het spookbos.
Ik verzorgde en beminde, jaar na jaar, ik in eenzaamheid
Wachtend, kalm en blij kijkend in het donker, wetend wiens gloed ooit
Scheen en door het bos ging. Nog steeds verblijf ik sterk in een gouden droom.
Niet hersteld.
_ _ _ _ Want ik, die vertrouwde, wist dat een gezicht zou kijken.
Op een dag, wit in het donkere bos, en een stem roept, en schijnen.
Vul het bos, en het vuur sprong plotseling … en, in het hart van hem.
Het einde van de moeilijkheid, jij! Door de volgende leidde ik voor te bereiden het altaar, aangestoken
De vlam, branden afzonderlijk.
_ _ _ _ Verschijning van mijn dromen tevergeefs in de witte visie
Schijnend op mij, zie! Hopeloos sta ik nu op. Rond middernacht.
Fluisteringen groeien plotseling door het bos, vreemde kreten in de takken erboven
Geraspt, de kreten als een lach. Stil en zwart toen door het heilige bos
Prachtige vogels waren gevlogen, als in een droom, de bladeren verstorend.
_ _ _ _ Ik wist
Lang verwacht en lang geliefd, dat van ver, God van het zwakke bos, jij
Waar je ook lag, zelfs een slapend kind, Een kind dat plotseling vrolijkheid stal,
Wit en wonderbaarlijk nog, wit in uw jeugd, zou verbreden op een vreemd land,
God, onsterfelijk en dood!
_ _ _ _ Zo kom ik: nooit rust, of winnen
Vrede, en aanbidding van u meer, en de stille bos en heilige plaats in daar.

DECEMBER 1908

Verlating

Zo duidelijk zijn we, zo goed zijn we, zo verlicht juist vertrouwen,
En ls weg was gelegd zo zeker, zo, toen ik was gegaan,
Wat is een dom ding om naar op te kijken? Is het iets waar naar geluisterd wordt,
Of een plotselinge schreeuw, dat zachtjes en woordeloos
Je geloof brak, en sterk, zwak, ingestort.
Je geeft toe – jij, de trots van het hart, de onbuigzaamheid van het hart!
Was dat, vriend, het einde van alles wat we konden doen?
En vond je het beste voor jezelf, de rest voor jou!
Zou je plotseling leren (en niet van mij)
Een of ander gefluisterd verhaal, dat de glorie uit de hemel stal,
En de prachtige droom eindigde, en je deed gaan.
Zo saai van strijd die we kennen, de schittering die we kennen?

O ontrouw! Het geloof blijft, en ik moet passeren
De vreugde langs de weg, en in slechts. Op het glas
Zou op je wachten; de breuk bewoog in de bomen, en roert, en roept,
En bedekt je met witte bloemblaadjes, met lichte bloemblaadjes.

Daar moet het afbrokkelen, broos en eerlijk, over de zon,
O klein hart, uw breekbaar hart, tot de dag gedaan is,
En schaduw verzameld, licht valt, en, wit van dauw,
Fluister, en regen, en kruip naar jou. Slaap lekker!

MAART 1910

Lijst met vertalingen van gedichten
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)