Till Lionel Johnson
Till rosen på tidens trä
Röd ros, stolt ros, sorgsen ros i alla mina dagar!
Kom nära mig, när jag sjunger den gamla vägen:
Cuchulain brottas med det bittra tidvattnet;
Druiden, grå, skogsmatad, med lugna ögon,
som kastade omkring sig fugue drömmar, och oöverskådliga ruiner;
Och din egen sorg, där stjärnor, ökade gamla
I silversandaler dansar på havet,
Sjunger i sin melodi högt och ensamt.
Kom nära mig, inte längre förblindad av människans öde,
Jag finner under kärlekens och hatets grenar,
I alla fattiga dumma saker som lever en dag,
Den eviga och vackra vandraren på sin väg.
Kom nära, kom nära, kom nära – Ah, lämna mig igen
Ett litet utrymme för rosens andedräkt att fylla!
Ju mindre jag lyssnar till vanliga saker som längtar;
Den svaga masken gömmer sig i denna lilla grotta,
Fältmusen som passerar förbi mig i gräset,
Och louis och dödliga hopp som sliter och passerar;
Men söker bara att lyssna till de konstiga saker som sägs
Av Gud till hjärtat lysande de sedan länge döda,
Kom nära mig, jag vill, innan min tid att passera,
En sång från gamla Eire och gamla seder;
Röd ros, stolt ros, sorgsen ros i alla mina dagar.
Fergus och druiden
Fergus: Hela den dagen följde jag stenarna,
Och du förändrades och flöt från form till form,
Först en korp med uråldriga vingar
Knappt en fjäder dröjde sig kvar, sedan verkade du
En vessla som rörde sig från sten till sten,
Och nu äntligen har du en mänsklig form,
En tunn grå man, halvt försvunnen i församlingens natt.
Druid: Vad skulle du göra, kung av de majestätiska kungarna av den röda grenen?
Fergus: Det är vad jag skulle säga, den visaste av levande själar:
En subtil ung Conchubar satt bredvid mig
När jag gav dom, och hans ord var kloka,
Och det som för mig var en oändlig börda,
För honom verkade lätt, så jag satte kronan
På hans huvud för att jaga bort min sorg.
Druid: Vad skulle du göra, kung av de majestätiska kungarna av den röda grenen?
Fergus: En kung och stolt! Och som är min förtvivlan.
Jag festar med mina grannar på kullen.
Och jag går i skogen och kör min vagn hjul
I den vita gränsen av den mumlande;
Och fortfarande känner jag kronan på mitt huvud.