Tłumaczenie | „Przede wszystkim” Kochaj poezję (1929) Paula Éluarda

Ja

Na głos
Zwinna miłość wznosi się
Z tak olśniewającymi iskrami
Które na jego strychu głowa
Miała czyn wszystkim wyznać.

Na głos
Wszystkie szpony krwi pokryte
Wspomnienie innych narodzin
Potem przewrócone w świetle
Przyszłość pokryta uściskami.

Niemożliwa niesprawiedliwość, jedyna istota jest na świecie
Miłość wybiera miłość bez zmiany oblicza.

II

Jego oczy są iluzjami światła
Pod frontem jego nagości.

Do kwiatu przejrzystości
Powrotów myśli
Anulując słowa, które są głuche.

Wymazuje wszystkie obrazy
Olśniewa miłość i jej zniszczone cienie
Kocha – kocha zapomnieć.

III

Przedstawiciele wszechmocnego pożądania
Nowo narodzone, ciężkie oczy
Aby usunąć światło
Łuk twoich piersi napięty przez ślepo
Który pamięta twoje dłonie
Twoje rzadkie włosy
Jest w nieświadomym nurcie twojej głowy
Pieszczoty na skórze

A twoje usta, które milczą
Mogą udowodnić niemożliwe.

IV

Opowiadałem ci o chmurach
Opowiadałem ci o drzewie i lesie
O każdej fali, o ptakach w liściach
O kamykach hałasu
O znajomych dłoniach
O oku, które staje się twarzą lub sceną
I sen powraca do nieba w jego kolorze
O całej pijanej nocy
O siatce dróg
O otwartym oknie, o odkrytym froncie
Opowiadałem ci o twoich myślach, o twoich mowach
O pieszczotach, o pewności przetrwania.

V

Bardziej to był pocałunek
Mniej rąk na oczach
Aureoli światła
Do ust horyzontu
I wiru krwi
Które rozkoszują się ciszą.

VI

Ty jedyny i słyszę trawę twojego śmiechu
Ty, to twoja głowa się podnosi
I z wysokości niebezpieczeństw śmierci
Na zachmurzonych kulach deszczu dolin
Pod ciężkim światłem pod niebem ziemi
Rodzisz upadek

Ptaki nie są już wystarczającym schronieniem
Nie ma już opieszałości, nie ma już zmęczenia
Wspomnienie lasów i kruchych strumieni
O poranku kaprysów
O poranku widocznych pieszczot
O wielkim poranku nieobecności upadku
Łódź twoich oczu wędruje
W koronce zniknięć
Przepaść ukazuje się innym, by ją zgasić
Cień, który stworzyłeś, nie ma prawa do nocy.

VII

Ziemia jest niebieska jak pomarańcza
Wcale nie błąd, słowa nie kłamią
Nie pozwalają ci już śpiewać
Wokół pocałunków, by się dogadać
Szaleńców i miłości
Zablokowane przez sojusz
Wszystkie sekrety, wszystkie śmiechy
I jakie szaty rozpusty
Uwierzyć w to wszystko nago

Osy kwitną na zielono
Świt przechodzi wokół szyi
Naszyjnik z okien
Skrzydła pokrywają liście
Masz wszystkie radości Słońca
Całe słońce na ziemi
Na drogach do twojego piękna.

VIII

Moja miłość do reprezentowania moich pragnień
Przyłóż swe usta do nieba twoich słów jak gwiazdy
Twoje pocałunki w żywej nocy
I ślad twoich ramion wokół mnie
Jak płomień w pieśni podboju
Moje sny są o świecie
Jasne i wieczne.

A kiedy cię nie ma,
Śnię, że śpię, śnię, że śnię.

IX

Gdzie życie jest kontemplowane, wszystko jest zanurzone
Wspinaj się na korony zapomnienia
Zawrót głowy w sercu metamorfoz
Opisu słonecznych alg
Miłość i miłość

Twoje dłonie tworzą dzień w trawie
Twoje oczy tworzą miłość w ciągu całego dnia
Uśmiechy rozmiarem
A twoje usta skrzydłami
Zajmujesz miejsce pieszczot
Zajmujesz miejsce przebudzeń.

X

Tak spokojna jest szara, spalona, ​​wygasła skóra
Słabość nocy złapana w jej mroźne kwiaty
Nie ma więcej światła niż formy.

W miłości dobrze jej jest być piękną
Nie czeka na wiosnę.

Zmęczenie nocą, odpoczynek ciszą
Wszyscy żyją wśród martwych gwiazd
Pewność siebie w długim czasie
Zawsze jest widoczna, gdy kocha.

XI

Ona nie zna łagodności pułapek
Ma oczy na swojej urodzie
Prostszy, prostszy urok
I to jej oczy, które same się krępują
I to na mnie polega
I to na nią rzuca
Latającą sieć przytulania.

XII

Kłamstwo grożące twardymi i ślizgającymi się sztuczkami
Usta dna trzonów oczu dna nocy
I nagłe zalety sieci, by rzucać je na oślep
Zazdrość godnych podziwu wynalazców kul
Wady pułapek wśród ciał wśród ust
Ogromna cierpliwość wykalkulowanej niecierpliwości
Wszystko to, co konieczne i co panuje
Wśród wolności kochania
I wolności nielubienia
Wszystko to, czego nie znasz.

Strona indeksowa tłumaczeń poezji
(Polski, Français, English, Deutsch, Español, Italiano, Nederlands, Svenska, Japanese)

Översättning | “Först och främst” Kärleken Poesin (1929) av Paul Éluard

I

Högt
Den smidiga kärleken stiger
Med sådana lysande gnistrar
Som huvudet på hans vind
Hade en bedrift att bekänna.

Högt
Alla blodklor täckta
Minnet av andra födslar
Sedan vältande i ljuset
Framtiden täckt av omfamningar.

Omöjlig orättvisa, en enda varelse finns i världen
Kärleken väljer kärleken utan att ändra ansikte.

II

Hans ögon är ljusets trick
Under framsidan av hans nakenhet.

Till blomman av transparens
Tankarnas återkomst
Som avbryter de ord som är dumdristiga.

Hon raderar alla bilder
Hon bländar kärleken och dess förstörda skuggor
Hon älskar – hon älskar att glömma.

III

Representanterna av begärets allsmäktiga
Nyfödda tunga ögon
För att ta bort ljus
Dina brösts båge spänd av blindhet
Som minns dina händer
Ditt tunna hår
Är i ditt omedvetna huvuds flöde
Smeker huden

Och din mun som är tyst
Kan bevisa det omöjliga.

IV

Jag berättade om molnen
Jag berättade om trädet och skogen
Om varje våg, om fåglar i löven
Om ljudets småsten
Om de välbekanta händerna
Om ögat som blir ansikte eller scen
Och sömnen återvänder till himlen i sin färg
Om hela den berusade natten
Om vägnätet
Om det öppna fönstret om en upptäckt front
Jag berättade om dina tankar om dina tal
Om smekningar om självförtroende som överlever.

V

Mer var det en kyss
Mindre händer på ögonen
Ljusets glorier
Till horisontens läppar
Och blodets virvel
Som hänger sig åt tystnaden.

VI

Du den enda och jag hör gräset i ditt skratt
Du, det är ditt huvud som reser sig
Och av dödens farors höjd
På dalarnas molniga regnglober
Under det tunga ljuset under jordens himmel
Föder du fallet

Fåglarna är inte längre en tillräcklig tillflykt
Ingen mer försummelse, ingen mer trötthet
Minnet av skogar och bräckliga bäckar
På nyckernas morgon
På synliga smekningars morgon
På den storslagna morgonen av fallets frånvaro
Vandrar dina ögons båt
I försvinnandenas snöre
Avgrunden uppenbaras för andra för att släcka den
Skuggan som du skapade har inte rätt till natten.

VII

Jorden är blå som en apelsin
Inte alls ett fel, orden ljuger inte
De låter dig inte sjunga längre
Runt kyssarna för att komma överens
Galningarna och kärlekarna
Det är blockerat av allians
All hemlighet, alla skratt
Och vilka kläder av njutning
Att tro allt naket

Getingarna blommar grönt
Gryningen går runt halsen
Ett halsband av fönster
Vingar täcker löven
Du har all solens glädjeämnen
All sol på jorden
På vägarna till din skönhet.

VIII

Min kärlek för att representera mina önskningar
Lägg dina läppar mot dina ords himmel som en stjärna
Dina kyssar i den levande natten
Och dina armars kölvatten runt mig
Som en låga i erövringens sång
Mina drömmar är mot världen
Klara och eviga.

Och när du inte är där
Drömmer jag att jag sover Jag drömmer att jag drömmer.

IX

Där livet begrundas, är allt nedsänkt
Berg glömskans kronor
Vertigo i hjärtat av metamorfoser
Av en bild av solalger
Kärlek och kärlek

Dina händer gör dagen i gräset
Dina ögon gör kärleken i hela dagen
Leendena i storlek
Och dina läppar vid vingarna
Du tar platsen för smekningar
Du tar platsen för uppvaknanden.

X

Så lugna den grå, brända, släckta huden
Nattens svaghet fångad i hennes frostblommor
Den har inte mer ljus än formerna.

I kärlek passar det henne väl att vara vacker
Den väntar inte på våren.

Tröttheten, natten, vilan, tystnaden
Alla som lever bland döda stjärnor
Tillförsikten i den långa tiden
Den är alltid synlig när den älskar.

Lista över poesiöversättningar
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)
Anna de Noailles, Léon-Paul Fargue, W. B. Yeats, Rupert Brooke, etc.

Vertaling | “Allereerst” Liefde De Poëziedoor (1929) Paul Éluard

I

Hard
De behendige liefde stijgt op
Met zulke schitterende vonken
Die op zijn zolder het hoofd
Een prestatie had om iedereen te bekennen.

Hard
Alle klauwen van bloed bedekten
De herinnering aan andere geboorten
Toen omvergeworpen in het licht
De toekomst bedekt door omhelzingen.

Onmogelijk onrecht is een enig wezen in de wereld
De liefde kiest de liefde zonder van gezicht te veranderen.

II

Zijn ogen zijn lichtspelingen
Onder de façade van zijn naaktheid.

Tot een bloem van transparantie
De terugkeer van gedachten
De woorden die dood zijn annulerend.

Ze wist alle beelden
Ze verblindt de liefde en haar verwoeste schaduwen
Ze heeft lief – ze houdt ervan te vergeten.

III

De almachtige vertegenwoordigers van het verlangen
Pasgeboren zware ogen
Om het licht te verwijderen
De boog van je borsten gespannen door blinden
Die zich je handen herinnert
Je dunne haar
Is in de onbewuste stroom van je hoofd
Streelt over de huid

En je mond die zwijgt
Kan het onmogelijke bewijzen.

IV

Ik vertelde je over de wolken
Ik vertelde je over de boom en het bos
Over elke golf, over vogels in de bladeren
Over de kiezelstenen van lawaai
Over de vertrouwde handen
Over het oog dat gezicht of tafereel wordt
En de slaap keert terug naar de lucht in zijn kleur
Over al die dronken nachten
Over het stratenpatroon
Over het geopende raam, over een ontdekt front
Ik vertelde je over je gedachten, over je spreken
Over liefkozingen, over zelfvertrouwen, overleven.

V

Het was meer een kus
Minder handen op de ogen
Halo’s van licht
Aan de lippen van de horizon
En een draaikolk van bloed
Die zich overgeven aan de stilte.

VI

Jij bent de enige en ik hoor het gras van je lach
Jij bent het je hoofd dat oprijst
En van de hoogte van de gevaren van de dood
Op de bewolkte bollen van de regen van valleien
Onder het zware licht onder de hemel van de aarde
Geef jij geboorte aan de val

De vogels zijn geen voldoende toevluchtsoord meer
Geen verwaarlozing meer, geen vermoeidheid meer
De herinnering aan bossen en fragiele beken
Op de ochtend van grillen
Op de ochtend van zichtbare liefkozingen
Op de grote ochtend van de afwezigheid van ondergang
Dwaalt de boot van je ogen
In het kantwerk van verdwijningen
De afgrond wordt aan anderen onthuld om hem te doven
De schaduw die jij hebt gemaakt, is niet recht op de nacht.

VII

De aarde is blauw als een sinaasappel
Helemaal geen vergissing, de woorden liegen niet
Ze laten je niet meer zingen
Rond de kussen om met elkaar om te gaan
De gekken mieren de liefdes
Het wordt geblokkeerd door bondgenootschap
Al het geheim, al het lachen
En welke kleren van verwennerij
Om het allemaal naakt te geloven

De wespen bloeien groen
De dageraad passeert rond de nek
Een ketting van ramen
Vleugels bedekken de bladeren
Je hebt alle geneugten van de zon
Alle zon op aarde
Op de wegen naar je schoonheid.

VIII

Mijn liefde voor het vertegenwoordigen van mijn verlangens

Breng je lippen naar de hemel van je woorden als een ster
Je kussen in de levende nacht
En het kielzog van je armen om me heen
Als een vlam in een lied van verovering
Mijn dromen zijn in de wereld
Helder en eeuwig.

En als je er niet bent
Droom ik dat ik slaap, droom ik dat ik droom.

IX

Waar het leven wordt overwogen, is alles ondergedompeld
Bestijg de kronen van de vergetelheid
Duizeligheid in het hart van metamorfosen
Van een ecrituur van zonnealgen
Liefde en liefde

Je handen maken de dag in het gras
Je ogen maken de liefde in de hele dag
De glimlachen door de grootte
En je lippen door de vleugels
Je neemt de plaats in van liefkozingen
Je neemt de plaats in van ontwaken.

X

Zo kalm is de grijze, verbrande, uitgedoofde huid
Zwak van de nacht, gevangen in haar bevroren bloemen
Het heeft geen licht meer dan de vormen.

In de liefde staat het haar goed om mooi te zijn
Het wacht niet op de lente.

De vermoeidheid, de nacht, de rust, de stilte
Iedereen leeft tussen dode sterren
Het vertrouwen in de lange tijd
Het is altijd zichtbaar wanneer het liefheeft.

Lijst met vertalingen van gedichten
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)
Anna de Noailles, Léon-Paul Fargue, W. B. Yeats, Rupert Brooke, etc.