Übersetzen | » Erstens « Liebe die Poesie (1929) von Paul Éluard

I

Laut
Die bewegliche Liebe erhebt sich
Mit solch strahlendem Funkeln
Die in seinem Dachboden der Kopf
Allen gestehen musste.

Laut
Alle Klauen des Blutes bedeckten
Die Erinnerung an andere Geburten
Dann im Licht umgeworfen
Die Zukunft in Umarmungen gehüllt.

Unmögliche Ungerechtigkeit, ein einziges Wesen auf der Welt
Die Liebe wählt die Liebe, ohne ihr Gesicht zu verändern.

II

Seine Augen sind Lichtspiele
Unter der Fassade seiner Nacktheit.

Zur Blüte der Transparenz
Die Rückkehr der Gedanken
Löscht die Worte aus, die verloren sind.

Sie löscht alle Bilder aus.
Sie blendet die Liebe und ihre zerstörten Schatten.
Sie liebt – sie liebt es zu vergessen.

III

Die allmächtigen Vertreter der Begierde
Neugeborene, schwere Augen
Um das Licht zu entfernen
Der Bogen deiner Brüste, gespannt von Blinden
Der sich an deine Hände erinnert
Dein dünnes Haar
Ist im unbewussten Fluss deines Kopfes
Zärtlichkeiten auf der Haut

Und dein Mund, der schweigt
Kann das Unmögliche beweisen.

IV

Ich erzählte dir von den Wolken
Ich erzählte dir vom Baum und vom Wald
Von jeder Welle, von den Vögeln im Laub
Von den Kieseln des Lärms
Von den vertrauten Händen
Vom Auge, das zu Gesicht oder Szene wird
Und der Schlaf kehrt zurück in den Himmel seiner Farbe
Von der ganzen betrunkenen Nacht
Vom Straßennetz
Vom geöffneten Fenster, von einer entdeckten Front
Ich erzählte dir von deinen Gedanken, von deinen Reden
Von Liebkosungen, vom Überleben des Vertrauens.

V

Mehr war es ein Kuss
Weniger Hände auf den Augen
Lichthöfe des Lichts
Zu den Lippen des Horizonts
Und Wirbel aus Blut
Die sich der Stille hingeben.

VI

Du bist der Einzige, und ich höre das Gras deines Lachens.
Du, es ist dein Haupt, das sich erhebt.
Und von der Höhe der Todesgefahren.
Auf den wolkigen Kugeln des Regens der Täler.
Unter dem schweren Licht unter dem Himmel der Erde.
Du gebierst den Fall.

Die Vögel sind kein ausreichender Zufluchtsort mehr.
Keine Nachlässigkeit mehr, keine Müdigkeit mehr.
Die Erinnerung an Wälder und zarte Bäche.
Am Morgen der Launen.
Am Morgen sichtbarer Liebkosungen.
Am großen Morgen der Abwesenheit des Untergangs.
Das Boot deiner Augen wandert.
Im Geflecht des Verschwindens.
Der Abgrund wird anderen offenbart, um ihn auszulöschen.
Der Schatten, den du gemacht hast, hat kein Recht auf die Nacht.

VII

Die Erde ist blau wie eine Orange
Kein Irrtum, die Worte lügen nicht
Sie lassen dich nicht mehr singen
Um die Küsse herum, um auszukommen
Die Verrückten und die Liebenden
Es wird durch Bündnisse blockiert
All das Geheimnis, all das Lachen
Und welche Kleider der Nachsicht
Um es ganz nackt zu glauben

Die Wespen blühen grün
Die Morgendämmerung zieht um den Hals
Eine Halskette aus Fenstern
Flügel bedecken die Blätter
Du hast alle Freuden der Sonne
Alle Sonne auf Erden
Auf dem Weg zu deiner Schönheit.

VIII

Meine Liebe zur Verkörperung meiner Wünsche
Streiche deine Lippen wie einen Stern in den Himmel deiner Worte
Deine Küsse in der lebendigen Nacht
Und die Spur deiner Arme um mich
Wie eine Flamme im Gesang der Eroberung
Meine Träume sind in der Welt
Klar und ewig.

Und wenn du nicht da bist,
Träume ich, dass ich schlafe, ich träume, dass ich träume.

IX

Wo das Leben betrachtet wird, versinkt alles
Erklimme die Kronen des Vergessens
Schwindel im Herzen der Metamorphosen
Von einer Schrift aus Sonnenalgen
Liebe und Liebe

Deine Hände machen den Tag im Gras
Deine Augen machen die Liebe im ganzen Tag
Das Lächeln durch die Größe
Und deine Lippen durch die Flügel
Du nimmst den Platz der Liebkosungen ein
Du nimmst den Platz des Erwachens ein.

X

So ruhig die graue, verbrannte, erloschene Haut
Schwach der Nacht, gefangen in ihren Eisblumen
Sie hat kein Licht mehr als die Formen.

In der Liebe steht es ihr gut, schön zu sein.
Sie wartet nicht auf den Frühling.

Die Müdigkeit, die Nacht, die Ruhe, die Stille.
Jeder lebt zwischen toten Sternen.
Das Vertrauen in die lange Zeit.
Es ist immer sichtbar, wenn es liebt.

Liste der Übersetzungen von Gedichten
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)
Anna de Noailles, Léon-Paul Fargue, W. B. Yeats, Rupert Brooke, etc.

Translation | “First of All” Love the Poetry (1929) by Paul Éluard

I

Aloud
The agile love rise
With such brilliant sparkles
Which in his attic the head
Had feat to all confess.

Aloud
All the claws of blood covered
The memory of other births
Then overturned in the light
The future covered by embraces.

Impossible injustice an only being is in the world
The love chooses the love without changing face.

II

His eyes are tricks of light
Under the front of his nudity.

To flower of transparency
The returns of thinkings
Cancelling the words which are daef.

She erase all images
She dazzles love and its wrecked shadows
She loves – she loves to forget.

III

The representatives all-powerful of desire
New born heavy eyes
To remove light
The arc of your breasts strained by blind
Which remembers your hands
Your thin hair
Is in the unaware flow of your head
Caresses on the skin

And your mouth which is silent
Can prove the impossible.

IV

I told you about the clouds
I told you about the tree and the forest
About each wave about birds in the leaves
About the pebbles of noise
About the familiar hands
About the eye which becomes face or scene
And the sleep returns to sky of its color
About all the drunk night
About the grid of roads
About the opened window about a discovered front
I told you about your thinkings about your speakings
About caress about confidence survive.

V

More it was a kiss
Less hands on the eyes
Halos of the light
To lips of the horizon
And vortex of blood
Which indulge in the silence.

VI

You the only and I hear the grass of your laugh
You it’s your head which rise
And of the height of dangers of death
On the clouded globes of the rain of valleys
Below the heavy light under the sky of earth
You give birth to the fall

The birds is no more sufficient refuge
No more remissness no more tiredness
The memory of woods and of fragile streams
At the morning of whims
At the morning of visible caresses
At the grand morning of the absent of downfall
The boat of your eyes wander
In the lace of disappearances
The chasm is revealed to others to extinguish it
The shadow which you made haven’t right to the night.

VII

The earth is blue like an orange
Not at all an error the words don’t lie
They don’t let you to sing anymore
Around the kisses to get along
The madmen ant the loves
It’s blocked by alliance
All the secret all the laughs
And what clothes of indulgence
To believe it all naked

The wasps bloom green
The dawn passes around the neck
A necklace of windows
Wings cover the leaves
You have all the joys of the Sun
All the sun on the earth
On the ways to your beauty.

VIII

My love for representing my desires
Put your lips at the sky of your words like a star
Your kisses in the living night
And the wake of your arms around me
Like a flame in sing of conquest
My dreams are at the world
Clear and perpetual.

And when you aren’t there
I dream that I sleep I dream that I dream.

IX

Where the life is contemplated, all is submerged
Mount the crowns of oblivion
Vertigo at the heart of metamorphoses
Of a ecriture of solar algae
Love and love

Your hands make the day in the grass
Your eyes make the love in whole day
The smiles by the size
And your lips by the wings
You take the place of caresses
You take the place of awakenings.

X

So calm the gray burnt extinguished skin
Weak of the night caught in her frost flowers
It has no more light that the forms.

In love it suits her well to be beautiful
It doesn’t wait for spring.

The fatigue the night the rest the silence
Everybody living among dead stars
The confidence in the long time
It’s always visible when it loves.

List of Poetry Translations
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)
Anna de Noailles, Paul Éluard, W. B. Yeats, Rupert Brooke, etc.

Översättning | “Nya dikter” Smärtans huvudstad av Paul Éluard (1926)

Att inte dela

På galenskapens kväll, naken och klar,
Har rymden mellan tingen formen av mina tal
Formen av en okänds tal,
Av en vagabond som knyter loss bältet från sin hals
Och som tar lassoets ekon.

Mellan träd och portar,
Mellan murar och käkar,
Mellan denna stora fågel som darrar
Vid kullen som överväldigar,
Har rymden formen av min utsikt.

Mina ögon är värdelösa,
Dammets välde är över,
Vägens sluss har lagt min stela rock,
Hon springer iväg mer, jag rör mig inte mer,
Alla broar är huggna, himlen kommer inte längre att passera där
Jag kan inte se där längre.
Världen lösgjord från mitt universum.
Och alla stridernas toppar,
När blodets säsong bleknar i mitt huvud,
Utmärker jag dagarna av denna människans klarhet.
Det är min.
Jag urskiljer frihetens svindel,
Den berusades död,
Drömmens sömn,

Ô reflektioner över mig själv! ô mina blodiga reflektioner!

Frånvaro jag

Den platta vällusten och det stackars mysteriet
Som inte syns.

Jag känner dig, trädens och städernas färg,
Mellan oss är formens genomskinlighet
Mellan de ljusa blickarna.
Hon rullar på stenar
Liksom vattnet vaggar.
På en sida av mitt hjärta av dystra jungfrur,
På andra sidan är den milda handen på sluttningen
Det lilla vattnets kurva orsakar detta fall,
Denna blandning av speglar.
Ljus av precision, jag blinkar inte,
Jag rör mig inte,
Jag talar
Och när jag sover
Är min hals en ring med spindelvävs tecknet.

Frånvaro II

Jag går ut till skuggornas grenar,
Jag är längst ner i skuggorna,
Endast.

Medlidandet är högre och lite gott stannar där,
Dygden gör sin barm till sitt sköte
Och nåden fångades i hans ögonlocks nät.
Hon är vackrare än läktarens gestalter,
Hon är tyngre,
Hon är i botten med stenar och skuggor.
Jag mötte henne.

Det är här som klarheten utkämpar sin sista strid.
Jag sover så att jag inte behöver se drömmar längre.
Vilka blir då min triumfs vapen?
I mina stora ögon öppnar sig solen lederna,
Ô mina ögons trädgård!
Alla frukter är här för att representera frukterna.
Av frukter i natten.
Ett fönster av lövverk
Öppnar sig plötsligt i mitt ansikte.
Där jag lägger mina läppar, naturen utan sträng?
En kvinna är vackrare än världen där jag bor
Och jag sluter mina ögon.
Jag går ut i skuggornas armar. Jag är i skuggornas armar. Och skuggor väntar på mig.

Omständigheternas slut

En bukett brinner helt upp, vågornas tupp
Och all ruinens fjäderdräkt
Stråla i natten och i himlens hav.
Mer än horisonten, mer än sanningen,
Vraken, för första gången, gör gästerna som inte stöder. Allt är utspritt, ingenting kan inte längre föreställas.

Badande från ljus till skugga

Dagens eftermiddag. Lätt rör du dig och lätt rör sand och hav sig.
Vi beundrar sakernas ordning, stenarnas ordning, klarhetens ordning, timmarnas ordning. Men denna skugga som försvann och detta sorgliga element som försvann.
Kvällen, det ädla är borta från himlen. Här kupar allt sig samman i en eld som slocknar.
Kvällen. Havet har inte längre någon glimt och, liksom i forntiden, kunde du sova i havet.

Världens premiär – À Pablo Picasso

Fascinerad av den enkla, döende galningen,
Ljuset på dig gömmer sig, ser himlen:
Det slöt ögonen för att träffa din dröm,
Det slöt dina kläder för att bryta dina kedjor.

_ Innan hjulen alla bundna
_ Ett roligt skratt högt.
_ I gräsets förrädiska nät
_ Förlorar rötterna sin reflektion.

_ Kan du inte hinna ikapp vågorna?
_ Av vilka båtar är mandlar.
_ I din heta och lockande handflata
_ Eller i ditt huvuds lockar?

_ Kan du inte hinna ikapp stjärnor?
_ Kvartdelad ser du ut som dem,
_ I deras eldbo förblir du
_ Och din strålglans mångfaldigas.

_ Ur den tysta gryningen vill endast ett rop utbryta,
_ En virvlande sol strömmar under barken
_ Den kommer att lägga sig på dina slutna ögonlock
_ Ô mildt, när du sover, blandar natten sig med dagen.

(Ingen titel)

På det röda hotet från ett svärd, som lossar hennes hår som leder kyssar, som vakar till den plats där kyssen vilar, skrattar Elle. Tristess, på hennes axel, somnade. Tristess blir inte uttråkad av henne som skrattar, den vårdslösa, och av ett vansinnigt skratt, av ett skratt från dagens slut som sprids under alla broar av röda solar, av blå månar, vissna blommor i en desillusionerad bukett. Det är som en stor vagn med vete och dess händer som gror och vi drar i språket. Vägarna hon släpar efter sig är hennes husdjur, och hennes majestätiska steg sluter deras ögon.

Dold

Trädgårdsskötsel är passionen, trädgårdsmästarens vackra odjur. På grenarna, dess huvud täckt med fågelns tunna tassar. Till en son som ser i träden.

Klubbens trollkarl

Hon spelar som om null inte spelar och jag bara ser det. Där är hennes ögon som för henne tillbaka i mina drömmar. Nästan orörliga, till upplevelsen.
Och denna andra, som hon tar i sina örons vingar, behöll formen av deras glorier. I hennes handtag kämpar en svala med platt hår utan hopp. Hon är blind.

Lista över poesiöversättningar
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)
Anna de Noailles, Léon-Paul Fargue, W. B. Yeats, Rupert Brooke, etc.