À André Breton
Könens jämlikhet
Dina ögon är intäkter från ett godtyckligt land
Där ingen någonsin har vetat vad en blick är
Inte heller visste man ögonens skönhet, stenarnas skönhet,
Vattendropparna, pärlorna i skåpen.
Av stenar nakna och utan skelett, Ô min staty,
Den blinda solen håller upp en spegel för dig
Och om han verkar lyda kvällens krafter
Det är att ditt huvud är stängt, ô fallna staty.
Av min kärlek och av mina vilda knep.
Min stilla önskan är ditt sista stöd
Och jag ger dig utan strid, ô min bild,
Trasig av min svaghet och tagen från mina länkar.
I hjärtat av min kärlek
En vacker fågel visar mig ljuset
Det är i deras ögon, i full vy.
Den sjunger på en mistelboll
Mitt i solen
*
Ögonen på sjungande djur
Och deras sånger av ilska eller av vaga
Har förbjudit mig de gå ut till denna säng
Jag kommer att tillbringa mitt liv där.
Gryningen i länder utan nåd
Ta utseendet på glömskan.
Och att kvinnan somnar, i gryningen,
Huvudet det första, dess fall belyser det.
Konstellationer,
Du kände till formen på hennes huvud
Här blir allt mörkt :
Landskapet är komplett, blod av glädje,
Massorna minskar och flödar i mitt hjärta
Med den sovande.
Och som sålunda vill ta mitt hjärta.
*
Jag har aldrig drömt om en så vacker natt.
Kvinnorna i trädgården letar efter att kyssa mig
Himmelska stöd, de orörliga träden
Kyss väl skuggan som dem stödjer.
En kvinna vid det bleka hjärtat
Ta natten i hennes kläder.
Kärleken har upptäckt natten
På hennes impalpabla bröst.
Hur njutning ta till alla?
Snarare alla radera.
Mannen av alla rörelser,
Av alla uppoffringar och av alla erövringar
sover. Han sover, han sover, han sover.
Han korsar den lilla, osynliga natten med sina suckar.
Det är varken kallt eller varmt.
Hans fånge rymde – för att sova.
Han gick inte bort, han sover.
När han somnade
Alla förvånad,
Han spelade med passion,
Han tittade på,
Han hörde.
Hans sista ord:
”Om det var för att starta om, möter jag dig utan att du söker.”
Han sover, han sover, han sover.
Gryningen har haft vacker sköljning av huvudet.
Han sover.