Gabriel Pierné: Pastorale variée dans le style ancien, Op. 30, Apfel Café Music ACM075

Informations & détails – Français

La “Pastorale variée dans le style ancien,” Op. 30, de Gabriel Pierné (1863-1937) est une œuvre charmante et raffinée, composée en 1887. Elle illustre parfaitement l’intérêt de Pierné pour des formes élégantes et une écriture ancrée dans la tradition musicale française, tout en y ajoutant son propre style.

Contexte de l’œuvre

Cette pièce appartient à une époque où de nombreux compositeurs français, influencés par le néo-classicisme naissant et une fascination pour les styles anciens, rendaient hommage à la musique baroque et classique. La Pastorale variée est écrite “dans le style ancien,” ce qui évoque une esthétique qui rappelle les danses et les formes de l’époque baroque ou galante.

Pierné, qui fut un élève de César Franck et Massenet, était connu pour sa capacité à mêler tradition et innovation. Cette œuvre témoigne de sa maîtrise du contrepoint et de sa sensibilité harmonique.

Caractéristiques musicales

Structure en variations :

L’œuvre repose sur un thème pastoral simple et gracieux, qui est ensuite exploré à travers une série de variations. Chaque variation met en lumière une facette différente du thème, jouant avec des textures, des rythmes et des ornements.

Style ancien :

L’écriture rappelle les formes et les styles du XVIIIe siècle, notamment par son élégance et ses mélodies ornées.
Pierné utilise des harmonies modales et des cadences qui évoquent la musique baroque et classique, tout en intégrant des touches harmoniques plus riches typiques de la fin du XIXe siècle.

Atmosphère pastorale :

Le caractère pastoral est renforcé par des rythmes dansants et légers, souvent associés à des scènes bucoliques ou champêtres.
L’écriture fluide donne une impression de simplicité et de sérénité, mais cache une grande sophistication dans le traitement musical.

Difficulté technique et musicale :

Bien qu’elle ne soit pas excessivement difficile techniquement, la pièce exige un toucher délicat et un contrôle raffiné des nuances. La capacité à évoquer des images pastorales tout en respectant l’esprit du “style ancien” est essentielle pour une interprétation réussie.

Contexte historique et esthétique

À la fin du XIXe siècle, de nombreux compositeurs français, notamment Debussy, Fauré et Ravel, exploraient des formes musicales inspirées par des époques antérieures, en réaction au romantisme allemand dominant. Dans ce contexte, Pierné s’inscrit avec la Pastorale variée dans une tradition qui cherche à célébrer l’élégance et la clarté des styles anciens, tout en y intégrant des sensibilités modernes.

Interprétation

Expression du style ancien : Respecter l’esprit de simplicité et de clarté qui caractérise la musique baroque ou classique, tout en ajoutant une expressivité subtile.
Ornements : Soigner l’exécution des ornements (trilles, appoggiatures, etc.), qui sont essentiels pour capturer le caractère de la pièce.
Fluidité et légèreté : Maintenir un toucher léger pour évoquer le caractère pastoral et bucolique.

Importance de l’œuvre

La Pastorale variée est une pièce qui démontre le talent de Gabriel Pierné à unir tradition et modernité. Elle reste un exemple fascinant de musique française de la fin du XIXe siècle et témoigne de la richesse du répertoire néo-classique avant la pleine émergence de ce style au début du XXe siècle.

Data & Notes – English

The ‘Pastorale variée dans le style ancien,’ Op. 30, by Gabriel Pierné (1863-1937) is a charming and refined work composed in 1887. It perfectly illustrates Pierné’s interest in elegant forms and writing rooted in the French musical tradition, while adding his own style.

Context of the work

This piece belongs to a period when many French composers, influenced by the emerging neo-classicism and a fascination for ancient styles, were paying homage to baroque and classical music. The Pastorale variée is written ‘in the old style,’ which evokes an aesthetic reminiscent of the dances and forms of the Baroque or Galante period.

Pierné, who was a pupil of César Franck and Massenet, was known for his ability to blend tradition and innovation. This work bears witness to his mastery of counterpoint and his harmonic sensitivity.

Musical characteristics

Variation structure:

The work is based on a simple, graceful pastoral theme, which is then explored through a series of variations. Each variation highlights a different facet of the theme, playing with textures, rhythms and ornaments.

Ancient style:

The writing is reminiscent of eighteenth-century forms and styles, particularly in its elegance and ornate melodies.
Pierné uses modal harmonies and cadences reminiscent of baroque and classical music, while incorporating richer harmonic touches typical of the late nineteenth century.

Pastoral atmosphere :

The pastoral character is reinforced by light, dancing rhythms, often associated with bucolic or rural scenes.
The fluid writing gives an impression of simplicity and serenity, but conceals great sophistication in the musical treatment.

Technical and musical difficulty:

Although not overly difficult technically, the piece requires a delicate touch and refined control of nuances. The ability to evoke pastoral images while respecting the spirit of the ‘old style’ is essential for a successful performance.

Historical and aesthetic context

At the end of the nineteenth century, many French composers, notably Debussy, Fauré and Ravel, were exploring musical forms inspired by earlier eras, in reaction to the dominant German Romanticism. In this context, Pierné’s Pastorale variée is part of a tradition that seeks to celebrate the elegance and clarity of ancient styles, while incorporating modern sensibilities.

Interpretation

Expression of the old style: Respecting the spirit of simplicity and clarity that characterises baroque or classical music, while adding subtle expressivity.
Ornamentation : Careful execution of ornaments (trills, appoggiaturas, etc.), which are essential for capturing the character of the piece.
Fluidity and lightness: Maintain a light touch to evoke the pastoral and bucolic character.

Importance of the work

The Pastorale variée is a piece that demonstrates Gabriel Pierné’s talent for uniting tradition and modernity. It remains a fascinating example of French music from the late nineteenth century and testifies to the richness of the neo-classical repertoire before the full emergence of this style in the early twentieth century.

Angaben & Bemerkungen – Deutsch

Die „Pastorale variée dans le style ancien,“ Op. 30, von Gabriel Pierné (1863-1937) ist ein charmantes und raffiniertes Werk, das 1887 komponiert wurde. Es ist ein hervorragendes Beispiel für Piernés Interesse an eleganten Formen und einer Schreibweise, die in der französischen Musiktradition verwurzelt ist, der er jedoch seinen eigenen Stil hinzufügt.

Kontext des Werks

Dieses Stück gehört in eine Zeit, in der viele französische Komponisten, beeinflusst vom aufkommenden Neoklassizismus und einer Faszination für alte Stile, der barocken und klassischen Musik huldigten. Die Pastorale variée ist „im alten Stil“ geschrieben, was eine Ästhetik evoziert, die an die Tänze und Formen der Barock- oder Galantepoche erinnert.

Pierné, der ein Schüler von César Franck und Massenet war, war für seine Fähigkeit bekannt, Tradition und Innovation miteinander zu verbinden. Dieses Werk zeugt von seiner Beherrschung des Kontrapunkts und seiner harmonischen Sensibilität.

Musikalische Merkmale

Struktur in Variationen :

Das Werk basiert auf einem einfachen und anmutigen pastoralen Thema, das dann durch eine Reihe von Variationen erkundet wird. Jede Variation beleuchtet eine andere Facette des Themas und spielt mit Texturen, Rhythmen und Ornamenten.

Antiker Stil :

Die Schrift erinnert an die Formen und Stile des 18. Jahrhunderts, insbesondere durch ihre Eleganz und die verzierten Melodien.
Pierné verwendet modale Harmonien und Kadenzen, die an Barock und Klassik erinnern, und integriert gleichzeitig reichere harmonische Einsprengsel, die typisch für das späte 19.

Pastorale Atmosphäre :

Der pastorale Charakter wird durch tänzerische und leichte Rhythmen verstärkt, die oft mit bukolischen oder ländlichen Szenen in Verbindung gebracht werden.
Die fließende Schreibweise vermittelt den Eindruck von Einfachheit und Gelassenheit, verbirgt jedoch eine große Raffinesse in der musikalischen Behandlung.

Technische und musikalische Schwierigkeit :

Obwohl das Stück technisch nicht übermäßig schwierig ist, erfordert es einen zarten Anschlag und eine raffinierte Kontrolle der Nuancen. Die Fähigkeit, pastorale Bilder heraufzubeschwören und gleichzeitig den Geist des „alten Stils“ zu wahren, ist für eine erfolgreiche Interpretation von entscheidender Bedeutung.

Historischer und ästhetischer Hintergrund

Ende des 19. Jahrhunderts erforschten viele französische Komponisten, darunter Debussy, Fauré und Ravel, als Reaktion auf die vorherrschende deutsche Romantik musikalische Formen, die von früheren Epochen inspiriert waren. In diesem Kontext steht Pierné mit der Pastorale variée in einer Tradition, die die Eleganz und Klarheit alter Stile zu feiern sucht und dabei moderne Empfindlichkeiten einbezieht.

Interpretation

Ausdruck des alten Stils: Den Geist der Einfachheit und Klarheit, der die Musik des Barock oder der Klassik kennzeichnet, respektieren und gleichzeitig subtile Expressivität hinzufügen.
Verzierungen: Achten Sie auf die Ausführung von Verzierungen (Triller, Appoggiaturen usw.), die für das Einfangen des Charakters des Stücks entscheidend sind.
Fließend und leicht: Behalten Sie einen leichten Anschlag bei, um den pastoralen und bukolischen Charakter hervorzurufen.

Bedeutung des Werkes

Die Pastorale variée ist ein Stück, das Gabriel Piernés Talent, Tradition und Moderne zu vereinen, unter Beweis stellt. Es bleibt ein faszinierendes Beispiel für die französische Musik des späten 19. Jahrhunderts und belegt den Reichtum des neoklassischen Repertoires vor dem vollen Aufkommen dieses Stils zu Beginn des 20.

Informazioni & osservazioni – Italiano

La “Pastorale variée dans le style ancien”, Op. 30, di Gabriel Pierné (1863-1937) è un’opera affascinante e raffinata composta nel 1887. Illustra perfettamente l’interesse di Pierné per le forme eleganti e la scrittura radicata nella tradizione musicale francese, pur aggiungendo il proprio stile.

Contesto dell’opera

Questo brano appartiene a un periodo in cui molti compositori francesi, influenzati dall’emergente neoclassicismo e dal fascino per gli stili antichi, rendevano omaggio alla musica barocca e classica. La Pastorale variée è scritta “all’antica”, il che evoca un’estetica che ricorda le danze e le forme del periodo barocco o galante.

Pierné, che fu allievo di César Franck e Massenet, era noto per la sua capacità di fondere tradizione e innovazione. Quest’opera testimonia la sua padronanza del contrappunto e la sua sensibilità armonica.

Caratteristiche musicali

Struttura delle variazioni:

L’opera si basa su un tema pastorale semplice e grazioso, che viene poi esplorato attraverso una serie di variazioni. Ogni variazione mette in evidenza una diversa sfaccettatura del tema, giocando con la tessitura, i ritmi e gli ornamenti.

Stile antico:

La scrittura ricorda forme e stili settecenteschi, soprattutto per l’eleganza e l’ornamento delle melodie.
Pierné utilizza armonie e cadenze modali che ricordano la musica barocca e classica, pur incorporando tocchi armonici più ricchi tipici della fine del XIX secolo.

Atmosfera pastorale:

Il carattere pastorale è rafforzato da ritmi leggeri e danzanti, spesso associati a scene bucoliche o rurali.
La scrittura fluida dà un’impressione di semplicità e serenità, ma nasconde una grande raffinatezza nel trattamento musicale.

Difficoltà tecnica e musicale:

Sebbene non sia eccessivamente difficile dal punto di vista tecnico, il brano richiede un tocco delicato e un controllo raffinato delle sfumature. La capacità di evocare immagini pastorali rispettando lo spirito del “vecchio stile” è essenziale per una buona esecuzione.

Contesto storico ed estetico

Alla fine del XIX secolo, molti compositori francesi, in particolare Debussy, Fauré e Ravel, esploravano forme musicali ispirate a epoche precedenti, in reazione al dominante Romanticismo tedesco. In questo contesto, la Pastorale variée di Pierné si inserisce in una tradizione che cerca di celebrare l’eleganza e la chiarezza degli stili antichi, incorporando al contempo la sensibilità moderna.

Interpretazione

Espressione dell’antico stile: rispettare lo spirito di semplicità e chiarezza che caratterizza la musica barocca o classica, aggiungendo però una sottile espressività.
Ornamentazione : Esecuzione accurata degli ornamenti (trilli, appoggiature, ecc.), essenziali per cogliere il carattere del brano.
Fluidità e leggerezza: mantenere un tocco leggero per evocare il carattere pastorale e bucolico.

Importanza dell’opera

La Pastorale variée è un brano che dimostra il talento di Gabriel Pierné nell’unire tradizione e modernità. Rimane un affascinante esempio di musica francese della fine del XIX secolo e testimonia la ricchezza del repertorio neoclassico prima della piena affermazione di questo stile all’inizio del XX secolo.

Conocimientos & comentarios – Español

La «Pastorale variée dans le style ancien», Op. 30, de Gabriel Pierné (1863-1937) es una obra encantadora y refinada compuesta en 1887. Ilustra perfectamente el interés de Pierné por las formas elegantes y la escritura enraizada en la tradición musical francesa, al tiempo que añade su propio estilo.

Contexto de la obra

Esta obra pertenece a un periodo en el que muchos compositores franceses, influidos por el neoclasicismo emergente y la fascinación por los estilos antiguos, rendían homenaje a la música barroca y clásica. La Pastorale variée está escrita «a la antigua», lo que evoca una estética que recuerda las danzas y formas del periodo barroco o galante.

Pierné, que fue alumno de César Franck y Massenet, era conocido por su capacidad para combinar tradición e innovación. Esta obra atestigua su dominio del contrapunto y su sensibilidad armónica.

Características musicales

Estructura de las variaciones:

La obra se basa en un tema pastoral sencillo y elegante, que se explora a través de una serie de variaciones. Cada variación destaca una faceta diferente del tema, jugando con las texturas, los ritmos y los ornamentos.

Estilo antiguo:

La escritura recuerda las formas y estilos del siglo XVIII, sobre todo por su elegancia y sus melodías ornamentadas.
Pierné utiliza armonías modales y cadencias que recuerdan a la música barroca y clásica, al tiempo que incorpora toques armónicos más ricos típicos de finales del siglo XIX.

Ambiente pastoral :

El carácter pastoral se ve reforzado por ritmos ligeros y danzantes, a menudo asociados a escenas bucólicas o rurales.
La escritura fluida da una impresión de sencillez y serenidad, pero oculta una gran sofisticación en el tratamiento musical.

Dificultad técnica y musical:

Aunque no es excesivamente difícil técnicamente, la pieza requiere un toque delicado y un refinado control de los matices. La capacidad de evocar imágenes pastorales respetando el espíritu del «estilo antiguo» es esencial para el éxito de la interpretación.

Contexto histórico y estético

A finales del siglo XIX, muchos compositores franceses, en particular Debussy, Fauré y Ravel, exploraban formas musicales inspiradas en épocas anteriores, como reacción al Romanticismo alemán dominante. En este contexto, la Pastorale variée de Pierné se inscribe en una tradición que pretende celebrar la elegancia y la claridad de los estilos antiguos, incorporando al mismo tiempo sensibilidades modernas.

Interpretación

Expresión del estilo antiguo: Respetando el espíritu de sencillez y claridad que caracteriza a la música barroca o clásica, al tiempo que se añade una sutil expresividad.
Ornamentación : Ejecución cuidadosa de los ornamentos (trinos, apoyaturas, etc.), esenciales para captar el carácter de la pieza.
Fluidez y ligereza: Mantener un toque ligero para evocar el carácter pastoral y bucólico.

Importancia de la obra

La Pastorale variée es una pieza que demuestra el talento de Gabriel Pierné para unir tradición y modernidad. Sigue siendo un ejemplo fascinante de la música francesa de finales del siglo XIX y da testimonio de la riqueza del repertorio neoclásico antes de la plena eclosión de este estilo a principios del siglo XX.

Tracklist:
1 Andantino
2 Tema in canone, Istesso Tempo
3 1er Double, Scherzosamente
4 2me Double, Tourbillon (un pochettino più animato)
5 3me Double, Tempo di minuetto
6 4me Double, Alla siciliana
7 5me Double, Allegro maestoso


Enjoy the silence…

from Apfel Café Music, ACM075

released 17 October, 2024

Jean-Michel Serres (Piano, Engineering, Mixing, Mastering, Cover Design)

Cover Art – « Paysage » de Victor Vignon (1880)

© 2024 Apfel Café Music
℗ 2024 Apfel Café Music

Översättning | Poems 1908-1911 av Rupert Brooke

Sonnet

Åh, de döda kommer att hitta mig, långt innan jag tröttnar
_ Av att titta på dig; och svänga mig plötsligt
I skuggan och ensamheten och myren
_ Av det sista landet! Där, tålmodigt väntande,

En dag, tror jag, tror jag, blåser en frisk vind,
_ Se ett långsamt ljus genom det stygiska tidvattnet
Och lyssna till döden om mig rör sig, medvetslös,
_ Och darrar. Och jag borde veta att du dör,

Och ser på dig med pannan skrattande dröm
_ Passerar, ljus som alltid, genom den ljuslösa värden,
Tyst överväga, avgå och kasta, och glöd –
_ Det mest individuella och förvirrande spöke! –

Och vänd, och kasta ditt läckra bruna huvud
Amuserande, mellan den gamla Döden.

APRIL 1909

Sonnet

Jag skulle säga att jag älskade dig storslaget, men det är inte sant.
_ Vilka långa snabba tidvatten rörde ett landlockat hav.
På gudar eller dårar faller mycket risk – på dig –
_ Kärlek klättrar från jorden till extasier unravel.
Men – det finns vandrare i den mellersta dimman,
_ Som skriker åt skuggor, klamrar sig fast och inte kan säga
Om de överhuvudtaget älskar, eller, älskare, till vem:
_ En gammal sångs madam, en dåre i förklädnad
Eller spöken, eller sina egna ansikten i mörkret;
_ Av kärlek till kärleken eller av hjärtats ensamhet.
Njutningen tillhör varken dem eller paret. De tvivla och sucka,
_ Och älskade ej allt. Av dessa är jag.

JANUARI 1910

Framgång

Jag tänker på om du skulle ha älskat mig när jag ville;
_ Om jag hade tittat upp en dag och sett dina ögon,
Och funnit min sjuka bön hädisk beviljad,
_ Och ditt bruna ansikte, det är medlidande och klokt,
Plötsligt rodnad; gudomlighet i ny rädsla
_ Så outhärdligt kämpande, och så skamsen;
Heligaste och fjärran, om du hade kommit nära,
_ Om jorden hade sett den vilda limbo mest majestätiska.
Skakad och fångad och darrande för min beröring –
_ Jag skulle själv ha skurit halsen av dig, annars hade du blivit smutsig.
Men dessa märkliga gudar, som har gett så mycket..,
_ För att ha sett och känt dig, detta kunde de inte göra.
En sista skam skonades mig, en svart värld är osagd;
Och jag är ensam; och du har inte vaknat.

JANUARI 1910

Damm

När det vita ljuset i oss är borta.
_ Och så förlorar vi glädjen i världen
För att stelna i mörkret, lämnade ensamma
_ Emitter i vår delade natt;

När ditt ljusa hår fortfarande är i det döda,
_ Och genom korrupta läppar trycker
Fast arbetaren av mitt andetag –
_ När vi var stoft, när vi var stoft! –

Dödens padda, inget oönskat ännu,
_ Fortfarande känslig, fortfarande otillfredsställd,
Vi ska rida i luften, och skina, och fladdra,
_ Around the places when we were dying.

Och dansa som stoft inför solen,
_ And the light of foot, and open,
Skynda från väg till väg, och springa
_ Runt vindens banor.

Och mer och mer, på jorden eller i luften
_ Kommer att gå med all hastighet och kommer att skina, kommer att slakta sista dagarna,
Och som en hemlig pilgrim reser
_ Av det längtande och osynliga sättet,

Pad för att stanna aldrig, ingen pose någonsin
Bara för att, bortom tanke, utom ur sikte,
Ett halmstrå av allt damm är jag,
Jag måste möta en atom som är du.

Sen i en trädgård tystnad av vinden,
Varm i efterglöden av en solnedgång
Älskarna i blommorna kommer att hitta
En rastlös tillväxt söt och konstig

På fred; och, längtar efter det förflutna
_ So high a beauty in the air,
Och sådant ljus, och sådant sökande,
Och en sådan strålande extas där,

De ska inte veta om det är eld eller dagg
Eller ur jorden, eller i höjden
Sång eller flamma eller parfym eller nyans
Eller både och, i ljus, i ljus.

Utanför trädgården, högre, högre…
Men i det ögonblicket kommer de att lära sig
Den överväldigande extasen av vår eld,
Och hjärtan svaga utan passion kommer att brinna

Och blekna i den otroliga glöden,
Till det slutna mörkret ovanför;
Och de kommer att veta – stackars dårar, de kommer att veta! –
_ Ett ögonblick, vad det är att älska.

DECEMBER 1909 – MARS 1910

Ömhet

När förvandlades kärleken till ömhet.
Åh, kärlek, våra hungriga läppar, som pressar
Så hårt att drömmar om en gammal tidsgud
Nickar mot himlen och viskar saker
Sju miljoner år var inte tillräckligt
För att tänka efteråt, för att få det att verka
Mindre än lekande barns andedräkt,
En sällsynt blasfemi förtjänar tal
Ett sorgligt skämt, “När kärleken har grund
Till ömhet – till ömhet!…”
Och ändå – den bästa man vet
Kommer att förändras och förändras, och är mindre
Till slut, än tröst, eller ens egen
Minne. Och när någon smekning
Utsatts för vana (en gång en låga
All himmel sjöng för) väcker skam
Outtalad, i de fixerade ögonen
Vi kommer att ha, – “den dagen”, vad måste vi göra? Att vara så ädla, att döda de två
Som nådde sitt näst bästa,
Bryta rent och gå iväg.
Följa andra, blåsigare himlar
Nya lockbete, ensamma? Var ska vi stanna,
Eftersom detta är allt vi vet, nöjda
I den tunna skymningen av en sådan dag,
Inte minnas, inte sörja?
Det ögonblicket när allt är över, och
Hand aldrig rycker till, den snuddar vid handen; handen rör lätt vid;
Och blodet är lugnt, för alla ni är nära;
Och det är inte talade ord vi hör,
Där där trumpeterna sjöng; när himlen ensam
Är främling och ädlare än era ögon;
Och kött är kött; en gång var låga;
Och oändliga hungrar inte längre hoppar
I chansen att såga er klädnad;
Och kärleken har förändrats från ömhet.

Lista över poesiöversättningar
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)

Vertaling | Gedichten 1908-1911 door Rupert Brooke

Sonnet

Oh, de doden zullen me vinden, lang voordat ik moe word
_ Om naar je te kijken; en me plotseling
In de schaduw en eenzaamheid en slijk
_ Van het laatste land! Daar, geduldig wachtend,

Op een dag, denk ik, denk ik dat er een frisse wind waait,
_ Zie een langzaam licht door de Stygische vloed
En luister naar de dood die om me heen beweegt, onbewust,
_ En beeft. En ik zou moeten weten dat je sterft,

En naar je kijken met een wenkbrauw lachende droom
_ Gaat, licht als altijd, door de lichtloze gastheer,
Rustig overwegen, vertrekken en gooien, en gloeien –
_ Meest individuele en verontrustende geest! –

En draai, en gooi je heerlijke bruine hoofd
Amusant, tussen de oude Dood.

APRIL 1909

Sonnet

Ik zou zeggen dat ik magnifiek van je hield; het is niet waar.
_ Welke lange snelle getijden een door land ingesloten zee beroerden.
Op goden of dwazen is de val zeer riskant – op jou -.
_ Liefde klimt van de aarde naar extases ontrafelen.
Maar – er zijn zwervers in de middelste mist,
_ Die schreeuwen naar schaduwen, grijpen, en kunnen niet zeggen
Als ze al liefhebben, of, minnaar, aan wie:
_ De madam van een oud lied, een dwaas in een vermomming
Of geesten, of hun eigen gezichten in het donker;
_ Voor liefde van de liefde, of eenzaamheid van het hart.
Van plezier behoort noch aan hen, noch aan een paar. Zij twijfelen, en zuchten,
_ En hielden niet van alles. Van deze ben ik.

JANUARI 1910

Succes

Ik denk dat als je van me gehouden zou hebben wanneer ik dat wilde;
_ Als ik op een dag omhoog had gekeken, en je ogen had gezien,
En vond dat mijn zieke gebed godslasterlijk werd ingewilligd,
_ En uw bruine gezicht, het is meewarig en wijs,
Plotseling blozend; goddelijkheid in nieuwe angst
_ Zo ondraaglijk worstelend, en zo beschaamd;
Allerheiligst en ver, als gij nabij gekomen waart,
_ Als de aarde had gezien van de wilde limbo meest majestueuze.
Geschokt, en gevangen, en rillend, voor mijn aanraking –
_ Ik zou zelf je keel hebben doorgesneden, of het zou je hebben bevuild.
Maar deze vreemde goden, die zoveel hebben gegeven,
_ Om jou gezien en gekend te hebben, dit konden ze niet doen.
Een laatste schande bleef mij bespaard, een zwarte wereld is onuitgesproken;
En ik ben alleen; en jij bent niet ontwaakt.

JANUARI 1910

Stof

Wanneer het witte licht in ons verdwenen is.
_ En zo verliezen we het plezier van de wereld
Om te verstijven in duisternis, alleen gelaten
_ Straler in onze verdeelde nacht;

Wanneer uw lichte haar nog steeds in de dood is,
_ En door corrupte lippen stuwt
Vast de werkman van mijn adem –
_ Toen we stof waren, toen we stof waren! –

Pad van de dood, nog geen ongewenste,
_ Nog steeds gevoelig, nog steeds onbevredigd,
We zullen de lucht berijden, en schitteren, en fladderen,
_ Rond de plaatsen waar we stierven.

En dansen als stof voor de zon,
_ En het licht van de voet, en open,
Haasten van weg naar weg, en rennen
_ Rond de banen van de wind.

En meer en meer, op aarde of in de lucht
_ Zal gaan met alle snelheid en zal schitteren, zal slachten laatste dagen,
En als een geheime pelgrim reist
_ Door de verlangende en onzichtbare weg,

Pad om nooit te blijven, geen houding ooit
Gewoon om, voorbij het denken, behalve uit het zicht,
Een strohalm van alle stof ben ik,
Ik moet een atoom ontmoeten dat jij bent.

Dan in een tuin waar de wind zwijgt,
Warm in de nagloeiing van een zonsondergang
Zullen de geliefden in de bloemen vinden
Een rusteloze groei zoet en vreemd

Op vrede; en, verlangend naar het verleden
Zoveel schoonheid in de lucht,
En zulk licht, en zulk zoeken,
En zo’n stralende extase daar,

Ze zullen niet weten of het vuur is, of dauw
Of uit de aarde, of in de hoogte
Zingend, of vlam, of parfum, of tint
Of beide, in licht, in licht.

Buiten de tuin, hoger, hoger…
Maar op dat moment zullen ze leren
De overweldigende extase van ons vuur,
En harten zwak zonder passie zullen branden

En verbleken in die ongelooflijke gloed,
Naar de gesloten duisternis boven;
En ze zullen het weten – arme dwazen, ze zullen het weten! –
Een moment, dat het is om lief te hebben.

DECEMBER 1909 – MAART 1910

Tederheid

Wanneer veranderde liefde in tederheid?
Oh, liefde, onze hongerige lippen, die zo hard op elkaar drukken
dat dromen van een oude god van de tijd
knikkend naar de hemel en fluisterend
zeven miljoen jaar niet genoeg waren
om achteraf te denken, om het te laten lijken
minder dan de adem van spelende kinderen,
een zeldzame godslastering verdient het om uitgesproken te worden
een trieste grap, “Wanneer liefde grond heeft
tot tederheid – tot tederheid!…”
En toch – het beste wat men weet
zal veranderen, en zich aanpassen, en is minder
uiteindelijk dan troost, of iemands eigen
herinnering. En wanneer een liefkozing
aan gewoonte werd onderworpen (ooit een vlam
waar de hele hemel voor zong) schaamte wekt
onuitgesproken, in de starre ogen
zullen we hebben, – “die dag”, wat moeten we doen? Om zo nobel te zijn, de twee te doden
die hun tweede doel bereikten,
schoon te breken en weg te gaan. Volg andere, winderige luchten
Nieuwe lokmiddelen, alleen? Waar zullen we blijven,
Aangezien dit alles is wat we kennen, tevreden
In de ijle schemering van zo’n dag,
Niet herinneren, niet klagen?
Dat moment waarop alles voorbij is, en
Hand nooit terugdeinst, het raakt hand; hand lichtjes aan;
En het bloed kalmeert, voor alles wat je nabij bent;
En het zijn geen gesproken woorden die we horen,
Daar waar de trompetten zongen; toen de hemelen alleen
Vreemder en edeler zijn dan je ogen;
En vlees is vlees; was ooit vlam;
En oneindige hongers springen niet langer
In het toeval van het zagen van je jurk;
En liefde is veranderd van tederheid.

Lijst met vertalingen van gedichten
(Français, English, Español, Italiano, Deutsch, Nederlands, Svenska)